Film
BADHUSET***Bio Harlekinen
"Badhuset" är en charmig, melankolisk, dubbelbottnad och välspelad tragikomedi om tradition, modernitet, den förlorade sonens hemkomst och badets betydelse för livet, i formsäkra realistiska bilder fyllda av förtätat berättande, vackra färger och sensualism. Zhang Yangs film är inspirerad av dagens Kina, men dess familjetema och sorglustiga livsöden är allmängiltiga; tonen kunde vara Lasse Hallströms eller 1960-talets Milos Formans.
Inledningens dusch med biltvättsteknik är satir i samma anda som Chaplins "Moderna tider" med udden riktad mot moderniseringsivrare. Det traditionella badhuset står för något rikare än rengöring; det är en del av en daglig livsstil, med avspänt umgänge i olika former, från operasång och insektshetsning till damspel och dagdrömmeri.
Badet växer till en pånyttfödelse; den badande kommer i helande kontakt med liv och tradition. Föreståndaren visar sig ha närmast byprästens roll, den förståndshandikappade brodern är bara känsla och klarsyn i närmast rysk tradition av heliga dårar och det badhus den karriäristiske, försoningssökande brodern möter blir en sorts kyrka utan altare, en gemenskapslokal ungefär som språkkursen i "Italienska för nybörjare".
"Badhuset" blandar med lätt ton burlesk komik, subtilt drama och ett sentiment med förfinade uttryck. Sångaren som äntligen vågar sjunga för publik kunde vara hämtad ur en Chaplinfilm han också. Sensualismen med vatten, ånga, massage och matglädje är klassiskt asiatisk. Landskapsmåleriet kring den blivande bruden som söker badmöjlighet kunde komma ur en Zhang Yimou-film.
När filmen till slut upprepar en gammal insikt, att förändring är ofrånkomlig men konsten hjälper oss genom den, har "Badhuset" växt till en bild av en kulturmiljö på utdöende. Den är knuten till mänskligt välbefinnande som höjer skildringen över det folklivsantikvariska; man kan undra om och när en svensk film om äventyrsbadens betydelse för själen kommer.
Så jobbar vi med nyheter