Film
QUILLS***Bio Harlekinen
"Quills" är en välspelad, satiriskt underhållande grotesk, i levande kammarspelsstil, om frihet, tyranni och konst som bild av livet. Den griper åter på 1960-talet då Sade och hans romaner sågs som provokativa bilder av dåtiden. Sven Delblanc gjorde honom till en nidbild av en egoism som i dag skulle heta nyliberal. Peter Weiss lät honom skriva dramatik om mordet på revolutionspolitikern Marat. Philip Kaufman, som kom ur samma radikala konstmiljö men inte fick bidra till den förrän med "Varats olidliga lätthet", har tagit upp en pjäs om Sade som martyr för tryckfriheten. Poängen, att tryckfrihet även för anstötliga texter är en ventil som förhindrar grövre sorters förtryck, är ett slagfärdigt formulerat men ändå torftigt eko av hippierörelsens befrielseläror.
Geoffrey Rush briljerar, liksom i "Shine", som Sade, skamlös njutnings- och fantasimänniska med övermänniskan och värdeförnekelsen som ideal. Filmen betonar mest en sorts excentriskt konstnärsskap med fantasifrihet som budskap. Hans skriftspäckade kostym är rena flower power-modet.
Kate Winslet är nästan lika bra som vanligt som smugglande tvätterska; symboliken är tydlig, en renhetsfigur som väl förstår både den skumma attraktionen i Sades verk och varför de bör stanna på boksidorna, dvs. skillnaden mellan fantasi och liv.
Sade tyckte nog inte att människan har en själ, men för dramatikens skull låter man två auktoriteter slåss om Sades själ. Kyrkan (Joaquin Phoenix) vill späka och frälsa. Vetenskapen vill tukta dess frihetslust. Michael Caine har en av sina få bra roller som hustruplågare och tyrannisk läkare. Sades cell och läkarens bostad är kontrasterande bilder av frihetsberövande. Vem som är mest sadistisk får åskådaren lista ut själv.
Agerandet och den suggestiva tidsfärgen i Rogier Stoffers foto ("Karaktären") är stora plusvärden i "Quills", som nog vill provocera mer än den förmår. Men som vi inte är bortskämda med kvickt provocerande filmkonst kan också "Quills" roa och oroa.
Så jobbar vi med nyheter