FILM
THE RINGFilmstaden***
"The Ring" är en välspelad skräckfilm om det oförklarliga, inspirerat fotograferad i grönt och svart och med en kunnigt vidmakthållen ödesstämning, som liknar "Sjätte sinnet". Förlagan till Gore Verbinskis film är en japansk film, som berättar samma handling i en annan stil. Valet av material varslar om öga för en bra historia mer än nytänkande. Historien följer klassisk spökmodell, förutom en modernisering: videobruset som kontaktyta mellan livet och det andra.
Filmens sätt att ansluta just till "Sjätte sinnet" och andra av M. Night Shyalamans mystikfyllda spökhistorier gör den till trevlig omväxling till alla självironiska knivhuggarfilmer.
Särskilt bidrar Bojan Bazellis omutliga stilsäkerhet bakom kameran till att göra varslen och mardrömmarna sevärt konstfulla inom genrens ramar.
Filmen tillhör de spökhistorier där det övernaturliga aldrig förklaras utan bara förs in som en störning i sinnevärlden. Den driftiga reportern hittar en sorts lösning på deckargåtan och varslen på videobandet. Den har att göra med överskott av ondska, ett sviket barn och en försumlig
far. Sådant finns i de flesta skräckhistorier och familjedramer; filmen blandar dem båda.
Sedan går historien, precis som förlagan, ett steg längre och antyder dödens eviga närvaro. Det är ett brott mot den kristna grundtonen. Originalets slutcynism är lätt friserad. Trots det blir ingenting som förr.
Förlagan är en sorts "Blair Witch Project" med sparsamma chockeffekter. Den här versionen har fler, genom hela filmen. Mysteriet blir mindre mystiskt, och mer förklarat.
Klivet bort från tryggheten görs omedelbart Ändå är det som helhet en film över medelvärdet för amerikansk skräckfilm.
Så jobbar vi med nyheter