Film
TRASDOCKAN*****Harlekinen
Stanley Cortez svartvita mästarfoto blandar stiliserad realism med folksagostämning och mardrömsinslag. Filmen liknade ingenting som visades strax före och efter premiären 1955. Däremot pekade den bakåt, mot stumfilmstidens skräck- och fantasisyner. I dag kan vi se hur den påverkat Tim Burton och (i mer allmän mening) David Lynch. Och bilden av djuren som vakar över barnens nattliga flodfärd har blivit ett klassiskt grepp, som dyker upp här och var, senast i "Jag är inte rädd".
Robert Mitchum är genialiskt bra som bluffpredikanten som barnen flyr ifrån genom 1910-talets lantliga USA. Han har "kärlek" tatuerat på ena handen, "hat" på den andra: två av livets urkrafter slåss om honom, med människokärleken i underläge. Det här är en läbbig typ som dränker kvinnor eller stirrar på strippor med stiletten i fickan. En ond fader i alla meningar. Mot honom stumfilmsstjärnan Lillian Gish som den goda modern, en oförstörbar nybyggarkvinna med drag av sagans hönsmamma och Raskens Ida. Hennes stuga liknar sagans pepparkakshus. När hon skjuter hagel på predikanten ylar han som stygga vargen i en tecknad film. Mustig humor blandas med äkta patos, småstadssatir och spänning som har meningsfulla rötter i människors olyckliga villkor.
Lyckliga omständigheter i Hollywoods utkant gav Laughton möjlighet att fritt följa sitt eget lynne som bildberättare och barnskildrare. Det blev en minnesvärd film, originell som de äldsta Frankensteinfilmerna, "Psycho", "Edward Scissorhands", "Blue Velvet" och "Big Fish". Missa den inte.
Så jobbar vi med nyheter