FILM
Bio Harlekinen
***
En parisiska annonserar efter en anonym sexpartner. Hon och han känner allt djupare gemenskap, men de bryter ändå upp först, fast de kan tänka sig äktenskap.
"En erotisk affär" är en fängslande tragedi, i harmoniska bilder ganska lika Dogma-filmer, om anonymitet, begär och gemenskap. Ur Paris folkmassor träder två medelålders människor fram, möts på hotell och upptäcker att fysisk intimitet tydligen rätt oundvikligt övergår i djupare kontakt och kommunikation. Situationen liknar "Sista tangon i Paris", fast den handlade mer om alienation, och "Eyes Wide Shut", fast den handlade mer om begärsfantasier. Båda ämnena finns med i Frederic Fonteynes film, men mest skildrar den hur erotik inte kan skiljas ut från det som är kontakt, språk och tanke.
Personteckningen har drag av omvända könsroller. Hon sätter in kontaktannonsen, han svarar för enda gången. Hon tar initiativ, han är mjuk och självironisk. Han saknar henne först, hon hinner först med kärleksförklaringen. De passar rätt bra ihop men till slut kommer missförståndet.
Historien föreställer berättad i efterhand för en intervjuare. Båda kan se rätt klart på förhållandet, men bara åskådaren ser hela bilden.
Hon upptäcker snart att erotik är en sorts hinder för öppen kontakt och filmen bottnar en del i föreställningar om möjligheten till förutsättningslösa möten. Paret, utmärkt spelade av Nathalie Baye och Sergi Lopez, når en bit på väg, men om Hjalmar Söderberg hade sett filmen så hade han nog fått bekräftat att allvarsamma lekar inte har någon framtid och själens ensamhet bara kan botas tillfälligt.
Dessförinnan skildras osökt och med fin underdrift en sorts optimism som inte skorrar falskt; en komedi som slutar tragiskt, perfekt för alla som gillar Eric Rohmer.
<b> KLASSFESTEN</b>
Filmstaden
***
En medelålders familjefar och försäkringstjänsteman går på klassfest, återser den adopterade senegalesiskan han var förälskad i på högstadiet och börjar ett nytt liv.
"Klassfesten" är den bästa svenska komedin på flera år, en välskriven historia om förändrade och oförändrade livsmönster med ett bildberättande som med mediets alla möjligheter skapar inspirerad komik, ofta med en tragikomisk udd. Måns Herngren och Hannes Holm har gjort flera bra försvenskningar av sin förebild Woody Allens stil. Här ger de ett bidrag till de många berättelserna om insikt och uppbrott. Allens ton märks då och då, men här finns också mycket lyckade inslag av den sociala genansens komik. Bilden av klassfestens krystade stämning och oförändrade hackordning är dräpande och vänlig på en gång, som Lasse Åberg fast mycket vassare.
Hit kommer ovilligt hjälten, den genomsnittlige skolpojken som blev allmänborgerlig man med villa och familj. Björn Kjellman visar sig än en gång ovärderlig för svensk filmhumor med sin exakta förmåga att spela det komiska i det mänskliga utan att bli karikatyr. Klassfesten blir en allt djupare inblick i hur människors beteenden stelnar. Den välartade skolpojken i honom har aldrig slutat drömma om den självsäkra, spontana svarta flickan som fångade honom. När hon kommer har han fått mod att kompensera en sviken chans. Sista tåget har ännu inte gått. Hemma väntar hustrun, redlig och känslokall; Cecilia Frode lyckas mycket bra med uppgiften att göra henne mänsklig men ändå ofullkomlig nog för att göra sveket begripligt. Äktenskapet blir bilden av ett konventionellt livsval som döljer djupa frustrationer. Tanken går till "American Beauty", men slutbilden går emot schablonerna om manliga uppbrott ur medelklassen. Man kan bryta upp även ur bohemdrömmar.
"Klassfesten" vilar tryggt i ett genomarbetat manus där alla vändningar, typer och antydningar klaffar till en helhet. I bilderna framträder minnen, tankar, jämförelser mellan nu och då, tonår och vuxenvärld med vital komik och varierade konstgrepp. Det är rätt mycket en filmens motsvarighet till kåsörens sätt att skämta. En bra avrundning är gravölet i skilsmässobostaden. Klassfestens sökta nostalgi går över i ett otvunget möte orsakat av gemensam förlust. En ytlig social ritual följs av en ritual av djupare mening. Sedan kan hjältens livscirkel sluta sig, men utan att vara rund: något har förändrats.
Så jobbar vi med nyheter