FILM
LIVVAKTERNAFilmstaden***
Foto:
"Livvakterna" är en oförnekligen underhållande och tekniskt proffsig, men också förfärligt ojämn, thriller om vänskap, lojalitet och privat rätt, i bilder som blandar amerikansk och svensk raffelfilm. Regissören Anders Nilsson visar sig, liksom i "Noll tolerans", vara svensk films kanske främste begåvning när det gäller att skapa stämning av oro, vanmakt och våldshot. Ge liv, känsla och rörelseenergi åt skottlossning och biljakt kan han också även om han onödigtvis sviker sin stilkänsla ibland, när han växlar mellan amerikaniserade effektbilder och svensk polisfilmsrealism. Samtal, familjescener och annat utan raffelmoment slarvar han också igenom, och manskörer och pukor ger ett parodiskt drag åt filmmusiken han valt.
Nilsson låtsas att filmen dramatiserar det svåra mötet mellan bristfälliga svenska polisresurser och den ekonomiska brottslighetens drivna metoder, men att bygga in en samhällssyn i spänningen klarar han sämre än Sjöwall, Wahlöö och Mankell. Krister Henrikssons varningstal bromsar handlingen helt, ungefär som ett ledarstick mitt i en roman. Sådant ska arbetas in i handlingen, inte klistras på som en post-it-lapp. Vad Nilsson egentligen dramatiserar är förhållandet mellan statlig och privat polisverksamhet (som får filmens stöd). Maffiachefen är väl spelad men som gentlemannaskurk en föråldrad typ i en modern film.
Efterhand blir filmen en familjemelodram om lojalitet och kidnappning. Att både Samuel Frölers fabrikör och Jakob Eklunds polis från "Noll tolerans" gör fel när de vill göra rätt är ett skapande inslag i dramat. Det gör hjältarna intressanta. Samtidigt dras slutet med fjollig sentimentalitet och kommersiellt motiverad hämndmoral
"Noll tolerans" var bestämt mer helgjten, och starkare förankrad i svensk stadsmiljö. "Livvakterna" blandar öppna landskap och kontor men smakar ändå mindre Sverige. Till slut är det de samspelta aktörerna som lyfter filmen till det sevärdas nivå.
Så jobbar vi med nyheter