Film
HUS I HELVETE**Filmstaden
"Hus i helvete" är en medelmåttig tragikomedi, med några guldkorn av burlesk komik, om invandrares traditionsbundenhet och deras barns vilja till att rå sig själva.
Susan Taslimis regidebut berättar nästan samma sak som "Vingar av glas", men ytligare och mindre engagerande, och gör misstaget att inte kombinera smått karikerande spelstil med dramatisk realism i personporträtten. Man borde ha lärt av Emir Kusturicas sätt att göra människor både grovkornigt roliga och verklighetstrogna.
Dramatiken bygger på konflikt mellan oförenliga värden. Den unga Minoos självständighet går inte ihop med faderns hedersbegrepp. Filmen är tänkt att vara hennes berättelse, men filmen domineras av spelet mellan familjemedlemmarna. Trots bilderna av Minoos schism med en svensk pojkvän och hennes tid i USA blir hon aldrig riktigt levande. Melinda Kinnaman uttrycker trotsig egenvilja men inte förändring eller insikt.
Det är i stället familjefadern, spelad med stark känsla av Hassan Brijany, som lever upp i all sin motsägelsefullhet: tyrannen med de goda avsikterna, den som vill familjens bästa men inte ger dem friheten, kärleksfull, lojal och dominant. Vi gillar honom knappast, men han intresserar oss och vi kan se ett tragiskt stråk hos honom.
Hans familj är nämligen på väg bort från honom. De drivs av begär, till frihet, sensualism, erotik och mot den kraften har han inget att sätta emot. Farmodern säger fräcka sanningar och är lojal mot barnbarnet Minoo. Hennes minnen av förnedrande sexualarbete i USA tränger sig på och man anar att bittra erfarenheter har omvandlats till överlevnadsförmåga. Hustrun är otrogen med en symaskinsreparatör. Sonen säger emot. Faderns stolthet, att sörja för och styra sin familj, kolliderar ständigt med andras vilja och det ger filmen ett grovmaskigt men ändå fungerande mönster.
Susan Taslimis regi är bäst i enskildheterna, lokalfärgen i bostaden, ögonblick mellan människor. Förortsmiljön får hon inte ut så mycket av och hustrun faller ur handlingen. Slutet med invandrarbröllopet, som fadern satt sin ära på, och hans kollaps inför dotterns drastiska trots, är ett bra slut, både som komik, tragik och film. En sorts seger för Minoo, som återtas till gemenskapen i en slutbild som säkert medvetet liknar Leonardos "Nattvarden".
Så jobbar vi med nyheter