Film
VÄGEN HEM****Bio Harlekinen
"Vägen hem" är en gripande tragikomedi som med skamlöst, nästan mästerligt romantiskt patos, realism i Dogme-stil och andlös landskapslyrik skildrar ung kärlek, tradition, förändring och erinran. Vägen för hem på flera plan, till personliga rötter i norra Kina, till ett arv av folkliv och bildningsideal och till intensiva känslor mellan unga människor. Återblickarna skildrar känsloupplevelser i starka naturromantiska färger. Det är en stark kontrast till nutidsscenerna, som i svartvitt visar fattig avfolkningsbygd och stämningar av åldrande, reflektion och minnen.
En viktig kontrast är också skillnaden mellan fadern, byskolläraren, och sonen som blev affärsman i staden. Det är kommunistkina i två generationer. Den unge läraren är i moderns, byflickans, ögon en drömkarl och lite av hjälte; en gestalt som utlovar hopp och god förändring. Förmodligen ska han verka i maoistisk folkbildningsanda men förhör håller honom skiljd från flickan.
Föräldrarnas kärlek knyts i bilderna till enkla symboler, matskålen, hårspännet, en röd fana i taket på skolan och byvägen. Där väntar hon på honom i ungdomen och där ska hans traditionella likfärd genomföras, om det finns kistbärare. Vägen blir en bild av distansen mellan människor, mellan stad och land, mellan två livsstilar och till slut mellan liv och död. Det är ädelsnyft av högsta klass.
"Vägen hem" handlar på ett sätt om en av de bortglömda, en kvinna bakom en maoistisk kulturrevolutions hjälte och hennes förbisedda privata lycka. Men filmen andas också kritik av den kulturförlust lärarens död står för. Han visar sig ha varit en fritänkare och hans studenter har inte glömt honom. Sonens uppdrag blir ett annat än att skaffa kistbärare. När han utför det i slutet blir han en motfigur till det nykapitalistiska Kina, och vägen antyds bli en fullbordad cirkel. I "Vägen hem" förenar Yimou sin vanliga melodramstil med den nya realismen och gör en bra film i en rad av bra filmer.
Så jobbar vi med nyheter