Film
SIGNS***Filmstaden
"Signs" är en science fiction-thriller, gastkramande, dråpligt rolig och mänskligt gripande, fotograferad med smått briljant stiliserad realism. Den präglas av manlig sorg, mystik och överraskande insikt. M. Night Shyamalan är trogen sina motiv, och sin smak för minutiöst utförd skräck i underdriven stil, från "Sjätte sinnet" och "Unbreakable".
Slutet i "Signs" är ngen chockeffekt, utan mönstrets fullbordan; men det var sluten i de tidigare filmerna också, så ingenting väsentligt är förändrat. Häpnad bara utbytt mot förståelse.
Den som ska förstå vad han upplever, och vi med honom, är Mel Gibsons pastor. Hans berättelse går framåt i tiden och bakåt i minnet. Den innehåller en förfärlig olycka, hans frus död, hans skandaliserade basebollspelande bror (Joaquin Phoenix), två brådmogna barn och ett hot som uppenbarar sig över hela världen och i hans egna grödor.
Tecken radar upp sig som för pastorn till insikten att Gud har en förutbestämd mening med allt. De för honom också tillbaka till svåra minnen av avgörande betydelse.
Hela världens kris blir hans kris, och efter själens mörka natt kan han se klart, och inte såsom i en spegel (eller ett fönsterglas) och ta sin rätta plats i samhället. Innerst inne är "Signs" lite av mirakelspel, som i en avkristnad tid klär en bekräftelse på livets meningsfullhet i populärt hållen religiositet.
Filmens mönster av en döendes ord, idrott, vatten, grönsaker och TV-nyheter visar hur sinnevärlden krackelerar och påverkas av det utomsinnliga. Det är urstyvt gjort som alltid av Shyalaman. Det stora nya är den rikliga humorn, som bryter mot hotstämningen.
Han har lärt sig av Hitchock; mästarens "Fåglarna" är en tydlig förebild för filmen. Som vanligt har han också fast hand med sin stjärna. Gibson bryter med sin he-man- och farsstil och spelar inåt, med små uttryck. Riktigt ogarderad blir han väl aldrig i sin religiösa vantro; ändå en av hans få djupare kända roller, i en film som vågar vara otrendigt oironisk och seriöst suggestiv.
Så jobbar vi med nyheter