Film
ENEMY AT THE GATES
"Enemy at the Gates" är en fängslande, dubbelbottnat, välspelat drama om krigets och heroismens natur, soldatprofessionalism och hur hjältar skapas för att blåsa liv i motståndsviljan; en bataljmålning, med fokus på några enskilda människor, lika superrealistiskt som "Rädda menige Ryan", mättad med upplevelsevärden, fast utan att gå lika långt i fotokonstnärlig djärvhet. I avancerad ruinstadsscenografi snävas världskriget in till kampen mellan två prickskyttar; en dramatiskt tydlig konflikt mellan ideologier, nationer, samhällsklasser och personligheter som helt ansluter till regissören Jean-Jacques Annauds intresse för stiliserade kulturkrockar.
<b>Fysisk upplevelse</b>
Det här är en av hans bästa filmer, eftersom hans målande bildstil kompletteras av ett fungerande om än aldrig särskilt konstnärligt manus. Kriget skildras som oglamorös, plågsam fysisk upplevelse av smuts, trötthet, rädsla, hot och blodsprutande sår. Filmen står på de ryska försvararnas sida, men undviker både prokommunism och nazikarikatyrer. Ideologierna diskuteras inte; det bara visas hur människor blir funktioner av systemen.
Hjältar skapades i massmedia (det fanns innan TV) för att stödja fosterlandskärleken. En av dem fanns i verkligheten, en ödmjuk bondpojk (Jude Law), urstyv prickskytt; filmen skildrar hans upplevelse, oreflekterade lydnad, självtvivel och vänskap med en propagandaofficer (Joseph Fiennes), intellektuell, journalist och marxist, parallellt med den tyske motståndarens (Ed Harris) spaning med hjälp av en dubbelspelande skoputsarpojke. Mångfalden av teman och motiv gör handlingen rik, och får en att överse med en del grova schabloner. Romansen är oväntat lågmäld. Filmens största nackdel är musiken, störande, tjatig och sentimental, och herdens antydda faderskomplex, en onödigt enkel förklaring till varför han aldrig ifrågasätter uppgiften att döda människord.
Så jobbar vi med nyheter