Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Film

PIANISTEN
****
Bio Harlekinen

Kultur och Nöje2002-09-18 00:00
En österrikisk pianolärarinna är låst i sadomasochistiska relationer till sin dominanta mor, till en undergiven och begåvad studentska och till en annan, virtuos elev, en ung man som förälskar sig i henne.
Pianisten är en tragisk, smått anstötlig psykologisk studie, och en sorts satir utan humor i kulturella och sociala förtrycksmekanismer effekt på människor i Wiens övre medelklass. Ämnesvalet liksom stilen, skenbart objektivt iakttagande, oförklarande men egentligen mycket engagerad, är typisk för Michael Haneke. Här fortsätter han sin granskning av ett välfärdslands varbölder och utvecklar de halvrealistiska personporträtt han redan i Kod okänd kompletterade sin fräna samhällsanalys med.
Isabelle Huppert gör efter Spetsknypplerskan, Violette - giftmörderskan och Madame Bovary ännu en av sitt livs stora porträtt av en obalanserad kvinna med fixa idéer. Lärarinnans artistdrömmar stagnerade och hon fastnade i läraryrket. Där är hon anstötligt dominant, samtidigt som hon uppskattar och behöver romantisk pianomusiks högandlighet. Fritiden ägnar hon åt våldspräglad sexualitet. Hon är kluven och hämmad. Hemma domineras hon av modern.

En ung teknologs och amatörpianists uppvaktning erbjuder en känslomässig lösning. Hon lever i högspänning, han studerar lågspänningsteknik. Men deras möte löser inga spänningar. Hans kärlek besvaras med masochism, han svarar med den önskade sadismen, som utlöser mera självplågeri och dessutom övergrepp mot en annan lovande elev.

Lärarinnan är i sitt lidande samma typ som Therese Raquin, Emma Bovary och Anna Karenina. Hon inbjuder till inlevelse samtidigt som hennes beteende kritiseras. I en dikt och i uppgifter om sinnessjukdom görs belysande paralleller mellan henne, berömda musikers liv och konst. Det ironiska bruket av musik påminner liksom den distanserade fotostilen och formsträngheten om Stanley Kubrick, den regissör Haneke mest liknar. Pianisten har samtidigt ett stråk av såpopera, som kan erinra om Fassbinder. De jämförelserna säger lika mycket om filmen som ord som meningsfull provokation, elakt sanningssägande och skarp ironi.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!