Film
PIANISTEN****Bio Harlekinen
Pianisten är en tragisk, smått anstötlig psykologisk studie, och en sorts satir utan humor i kulturella och sociala förtrycksmekanismer effekt på människor i Wiens övre medelklass. Ämnesvalet liksom stilen, skenbart objektivt iakttagande, oförklarande men egentligen mycket engagerad, är typisk för Michael Haneke. Här fortsätter han sin granskning av ett välfärdslands varbölder och utvecklar de halvrealistiska personporträtt han redan i Kod okänd kompletterade sin fräna samhällsanalys med.
Isabelle Huppert gör efter Spetsknypplerskan, Violette - giftmörderskan och Madame Bovary ännu en av sitt livs stora porträtt av en obalanserad kvinna med fixa idéer. Lärarinnans artistdrömmar stagnerade och hon fastnade i läraryrket. Där är hon anstötligt dominant, samtidigt som hon uppskattar och behöver romantisk pianomusiks högandlighet. Fritiden ägnar hon åt våldspräglad sexualitet. Hon är kluven och hämmad. Hemma domineras hon av modern.
En ung teknologs och amatörpianists uppvaktning erbjuder en känslomässig lösning. Hon lever i högspänning, han studerar lågspänningsteknik. Men deras möte löser inga spänningar. Hans kärlek besvaras med masochism, han svarar med den önskade sadismen, som utlöser mera självplågeri och dessutom övergrepp mot en annan lovande elev.
Lärarinnan är i sitt lidande samma typ som Therese Raquin, Emma Bovary och Anna Karenina. Hon inbjuder till inlevelse samtidigt som hennes beteende kritiseras. I en dikt och i uppgifter om sinnessjukdom görs belysande paralleller mellan henne, berömda musikers liv och konst. Det ironiska bruket av musik påminner liksom den distanserade fotostilen och formsträngheten om Stanley Kubrick, den regissör Haneke mest liknar. Pianisten har samtidigt ett stråk av såpopera, som kan erinra om Fassbinder. De jämförelserna säger lika mycket om filmen som ord som meningsfull provokation, elakt sanningssägande och skarp ironi.
Så jobbar vi med nyheter