Film
PANIC ROOM***Filmstaden
Panic Room är en smått virtuost berättad, men substanslös, thriller om hot, instängdhet och överlevnad, i uttrycksstarka bilder som är sofistikerade varianter av skräckromantiska klyschor om tomma, övergivna hus och åskvädersnätter. Till situationen hör en skrämd blondin i livsfara; Jodie Foster spelar, i en intelligent stil med underdrifter som offrar så lite som möjligt åt schablonen, en nyskild självsäker yrkeskvinna som mellan skymning och gryning förvandlas till offer och kämpe sedan hon och hennes sockersjuka dotter stängts inne av tjuvar.
David Finchers regi tar fasta på cellskräcken och mörkret och gör bilderna, liksom hans bästa filmer Seven och Fight Club, till en tekniskt briljant fotograferad studie i mörkrets och det slutna rummets skrämmande suggestioner.
Han tar också fasta på spänningsmoment kring förgiftningsförsök, tappad mobiltelefon, sömnig granne, en livsviktig diabetesspruta, poliser i dörren och en misshandlad exmake. Situationen utvecklas i David Koepps manus till en rad rafflande episoder, utformade för maximal gastkramning och blandad med orosladdade förhandlingar och samtal. Det slutna rummet levandegörs med kamerans rastlösa rörelser längs med och genom golv, genom väggar, nyckelhål, avlopp och ventiler och en kaffepannas handtag. Skräcken i vardagen, blondinen med det kalla huvudet, den kompromisslösa genomarbetandet av spänning, perfektionen och experimentlustan i tekniken; allt erinrar om mästaren Hitchock, särskilt Fönstret åt gården.
Hitchock fyllde sina filmer med mänsklig spänning och undertext; Koepps manus är skrivet för en annan publiksmak, för spänning med enklast möjliga ram. Finchers film kan inte mäta sig med förlagan i manuset, bara i tekniken; med ett undantag. Panic Room varierar den slitna grundidén med en attraktiv självironi, ibland uppenbar i Scream-stil (dotterns filminspirerade råd till modern), ibland subtilt självparodisk. Tjuvchefen visar sig vara inkompetent och psykopaten i skidmask får fingrarna i kläm och skjuts med eget vapen. Filmen har en attraktiv distans till skurkstereotyperna. Forest Whitaker spelar högt över materialets nivå som den tredje tjuven; han är själv anställd på skyddsrumsfirman, gör inbrott för att finansiera en vårdnadstvist och sonar efterhand sitt svek mot kunden. Skådespelarens begåvning får oss att glömma att den samvetsömme är nödvändig för att skapa dynamik i den låsta situationen mellan kvinnorna och brottslingarna.
Panic Room är ingen minnesvärd Fincher-film; den liknar snarast ett bidrag till Hitchock-varianterna i Brian de Palmas stil. Som sådan är den ett högprofessionellt stycke förströelse.
Så jobbar vi med nyheter