Film
IRIS***Bio Harlekinen
"Iris" berättar i nyanserade känslor, gripande, oftast osentimentalt och i två tidsplan om samma sak som
"En sång för Martin", och gör det mycket bättre. En skapande människa insjuknar, förlorar sin
kreativitet och kontakten med omvärlden, som får vårdnadsbörda. Richard Eyre, teaterman som
gör film dåochdå, berättar med både uppriktighet och underdrifter om det Bille August filmade så
städat och pekoralt och skapar en fängslande blandning av kärleks- och sjukdomsskildring. Några övertramp i känsloslisk stör inte alltför mycket.
Judi Dench, stor i brittisk teater, gör förmodligen sitt livs filmroll som författarinnan och filosofen Iris Murdoch. Här slipper hon sin standardtyp som bitsk supermormor och får i stället spela i brett register som driven akademiker, kvick maka och kamrat och förvirrad patient. Skärpt och finmejslad rätt igenom, liksom Kate Winslet, som spelar henne som ung och frisinnad. Nuet förbinds med dået genom associationer i tid, rum, ord och känsla. Vid favoritbadstället blir nu och då ett. Det äldre paret samsas med sig själva som unga i havet, elementens moder, där allt är glädje och själarnas gemenskap.
Sjukdomen splittrar dem, hon blir nästan onåbar och den livsovane experten får arbeta med både hennes behov och sin egen frustration. Jim Broadbent är nästan ännu bättre än Dench i sitt porträtt av kärleksfull god vilja och lojalitet. Tragedin är mer hans än hennes; men hennes sjukdom är väl krasst sagt orsaken till filmens existens. Sjukdomsskildringar är oftast impopulära om de inte handlar om verkliga eller uppdiktade lidande genier. Det hör ihop med en romantisk syn på vad en konstnär är.
Undermeningen är ungefär att det är extra gripande med plågade snillen. "Iris" hör väl bara formellt dit, och kommer mycket nära människor med den där underfundiga realismen som är speciell för engelsk film.
Så jobbar vi med nyheter