Film
LIVET ÄR ETT MIRAKEL***Harlekinen
Livet är ett mirakel är lika burlesk som Kusturicas filmer brukar vara, men slutresultatet känns substanslöst. FOTO: TRIANGELFILM
Foto:
Halva filmen ägnas åt presentation av personer och i och för sig ofta underhållande typer, situationer och stämningar innan handlingen tar fart.
Inget ont i det, att låta episoderna dominera över handlingen är ett sätt av många att berätta. Det är bara det att vi har sett de frossande, hojtande, mustiga machotyperna, djuren, blåsorkestrarna, erotiken, slagsmålen, de ramlande liken och kollapsande husen förr. Det är mer inspirerat än i "Svart katt, vit katt", är inte lika självupptaget och upprepande; men man kommer inte ifrån intrycket att filmen är både torftig och överrik på en gång. Dessutom måste man starkt uppskatta Kusturicas karnevalsstil för att ha fullt utbyte av filmen.
Kärleksparets möte i granatregnet är höjdpunkten i filmens bildberättande. God tvåa är hela miljöskildringen, ett möte mellan järnvägen, dvs. allt som är modernt och tekniskt, och en uråldrig bondekultur. Och den storätande borgmästaren som dör under bastubespel är en häftig typ, direkt ur 1500-talsförfattaren Rabelais genialiska vulgariteter.
Stationschefens operasjungande hustru däremot är en trött klyscha. Den självmordsbenägna åsnan är poänglös, fotbollsmatchen som blir råkurr för lång. Typerna är samma karikatyrer som alltid hos Kusturica, varken bättre eller sämre. Så här kan man peka på bra och dåligt filmen igenom, en typisk Kusturica, rolig för fansen, ett blandat nöje för andra. Hög klass som i Kusturicas tidigaste filmer blir det aldrig. Snarare är han sin generations Fellini, idisslar sina favoritidéer om och om igen, utan distans till materialet och med blandat resultat.
Så jobbar vi med nyheter