Film
FAMILJEN ÄR VÄRRE***Filmstaden
Pinsamt träffsäkra bilder av den sociala genans som är rolig för åskådaren, men inte för den som känner den, blandades med utspilld kremeringsaska, exploderande toaletter, djurplågeri, eldsvådor och andra katastrofer orsakade av svärsonens tillagsinställning och klumpighet. Och Robert de Niro som svärfadern gjorde en av sina få lyckade spexroller, en obetalbar drift med hans tuffa filmpersonlighet och tidigare roller.
I "Familjen är värre" skämtas det med nästan lika högt stående lågkomik, dvs. humorn i svärfaderns möte med svärsonens föräldrar. Föräldraparen har helt motsatt umgängeston, yrkesliv, könsroller, erfarenheter och livssyn. Familjekärlek är det enda de har gemensamt. Och humorn som ligger i det mötet är mycket roligare än fräcka ordlekar, skämt om sex, toaletter, pensionärer, omskärelse och skadegörelse och all smälek som de Niro ådrar sig genom sin misstänksamhet och sin sanningskärlek.
Som i förra filmen är det svärsonen, som strävar efter sämja och smidigt umgänge, som känner komiskt överdriven genans. Det sker när hans högborgerliga svärföräldrar möter hans far, hemmapappa och gammal hippie, och hans mor sexterapeuten. De är två utåtriktade, frispråkiga judar som i omdömeslös välmening blottar sonens privatliv och ungdomsår.
Det blir stor komik när de Niro med sin självbehärskning och sin tävlingsinstinkt ska umgås med den känslosamme Dustin Hoffman som anser att personlig utveckling väger tyngre än vinnarplats. Barbra Streisand, som numera tillhör 1900-talshistorien som sångerska och aktris, gör lyckad comeback med en livlig variant av den dominanta judiska moderns rolltyp.
Det är bullrig och effektstark fars och sedesatir, långt från all realism, ofta poängrikt och bäst av allt välspelat i Jay Roachs regi.
Så jobbar vi med nyheter