Film
SPRICKORNA I MUREN***Filmstaden
Sprickorna i muren överraskar med att vara en tätt, levande och formmedvetet berättad melodram i dramatiskt realistiska bilder. Ur Lars Gustafssons roman Yllet har långfilmsdebutanten Jimmy Karlsson mejslat fram en fängslande bild av konflikter mellan samhällsklasser, ideologier och generationer i ett doftrikt fångat svenskt brukssamhälle. Karlsson har valt rätt litterärt material, rätt bilder och aktörer, vågar använda musik (Pugh Rogefeldt och Monteverdi) och färg, ljus, mörker, kort sagt ha en palett, för att fånga oss, och undviker en massa nybörjarfel.
En matematikdoktorand hoppar av avhandlingsfilandet, tröttnar på vänsterradikalismen och reser hem för att göra nytta i det lilla. Typen är välbekant, den besvikne idealisten på reträtt, men Magnus Krepper gör något hållbart av den, han får fram både vilja, styrka och den intellektuelles inåtvändhet med små medel. Sitt engagemang i människor riktar han mot en tonåring som saknar stöd för sin stora studietalang och inte själv lärt sig uppskatta den. I stället sysslar han med mopedstölder när han inte umgås med bruksdirektörens socialistiska dotter.
Sverrir Gudnason är chosefritt rätt i rollen som trubbig tonåring. Han är öppen för vad läraren erbjuder, frihet, utveckling och djupare förståelse för matematikens väsen. Ytmönster i stillastående slussvatten symboliserar matematikens skönhet och pojkens situation, mellan två liv. Men i honom finns också omognad och ett socialt arv med svåra följder.
Kring de två växer fram en smått tragisk bild av idealism i motvind, ingrodda fördomar, livsrädsla, erfarenheter som skiljer människor åt och den eviga konflikten mellan jämlikhet och frihet. "Yllet" utspelades kring 1970, då socialistiska drömmar var livaktiga och den satiriska bilden av rektorn, som sviker en toppelev i jämlikhetsdogmens namn, kunde få den slagkraft liberalen Gustafsson troligen avsåg.
Filmen utspelas i nyliberalismens uppgångstid, bruket är nedläggningshotat, yuppieepoken med dess murar mellan människor väntar. Karlsson har flyttat fram handlingen i tiden för att få fram starkare konfliktbild. Det fungerar på hans villlkor, men om tiden hade varit 1970 så hade poängen kanske blivit en annan: ett nederlag för jämlikheten mitt i dess uppgångstid.
Filmens stora skönhetsfläckar är lätt räknade. Berättarröstens inledningspåstående om murar mellan människor är fel. Det ska ju växa fram som en slutsats av historien. Slutbilden drar åt pekoralet. Men som helhet är detta en film som fungerar bättre som konstfullt berättad film än de flesta svenska filmer. Få vill nog se den, det djärvt valda ämnet ger nog grundlöst intryck av tråkighet, men många borde se den.
Så jobbar vi med nyheter