Film
OM INTE**Filmstaden
Danijela Stankovic, Olle Sarri, Johan Svangren och Frida Hallgren i Ella Lemhagens "Om inte". FOTO: JONAS ALARIK/SONETT
Foto:
"Om inte" är en välgjord, i det mänskliga dramat lite oförlöst kärlekstragedi i bilder som vill fånga nutidens unga vuxnas karaktär och liv utan ytputs, men ändå ligger onödigt nära trendfulsnygga reklamfoton. Ella Lemhagens första film efter "Tsatsiki" är den första mediokra filmen av en klar begåvning.
Orsaken är närmast en överskattning av innehållet. Samboplaner, snedsteg, oväntade graviditeter, med val av livsväg som bakgrund har berättats många gånger. "Om inte" har konkurrens av TV-såpor och ingenting i persongalleriets jag, drömmar, livslögner, konflikter eller försoningar gör filmen angelägen.
Det börjar i svensk sommarfilmsstil med strandfest på rockfestival. En modern bild av Bibelns paradis. Vem som gjorde vad i syndafallet är ett skuldfärgat osäkerhetsmoment som hänger över Stockholmsvardagen. I Viktor Davidsons foto blir "Om inte" ett utkast till en modern Stockholmsskildring med caféer, parker, blå t-banetåg och förortens pizzahak och kaffebar i rött. Som Woody Allens New York-känsla för den svenska Robinsongenerationen, med störande färgaccenter i typiskt expressiv Lemhagenstil.
Frida Hallgren gör löftesrik debut som sökande medelklassdotter, övriga aktörer är också bra, berättandet balanserar improviserade spelscener och ett stabilt manus med återblickar, avslöjanden, bekännelser och insikter i bästa melodramstil. Efter några lovande och sökande filmer har Lemhagen mognat som berättare; men i "Om inte" ligger mognaden betänkligt nära det halvt stagnerade, som det blir ibland när man filmar ett manus som mejslat ut personer och tillfört något profilerat eller fulländat till ämnet. Mer manusarbete krävs innan Lemhagen gör den riktigt lyckade filmen om Sverige i dag.
Så jobbar vi med nyheter