Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Film

BECK ? HÄMNDENS PRIS
****
FILMSTADEN

Foto:

Kultur och Nöje2001-06-29 00:00
Kriminalpolisen Gunvald Larsson drabbas, på grund av polismord, av svårkontrollerad hämndlust.
?Beck ? Hämndens pris? ser ut som filmerna om kommissarie Beck och hans Stockholmspoliser brukar göra sedan 1990-talet. Tonen i handling och bild är hård, brotten grövre och Becks familjeliv får allt mindre utrymme. Fyndig scenografi får hans kontor att likna en genomskinlig cell i toppmodern IKEA-design. Peter Haber har gjort rollen till sin men förutom att spela omdömesgill chef är spelchanserna i filmen inte hans.
Manus och foto är märkt av serieproduktionens villkor; det är inte förfärligt torftigt, bara standardiserat och utan svängrum för kreativitet. Något färre filmer och inspiration från exempelvis ?Uppdrag: mord? och engelska eller franska polisfilmers förmåga att blanda dialog på kontor, gaturealism, familjeinteriörer, våld och psykologi skulle lyfta Beck-filmernas kvalitet rejält.
Halvamerikanskt
?Hämndens pris? är som förr i Beck-filmerna modern på ett halvamerikanskt sätt. Man rör sig med citybarer, tunga vapen, fritagningar och attentat. Det filmas i neon, motljus, mättade färger eller gråblått i blank fototapetstil. Kjell Sundvall regisserar professionellt och undviker de grövsta amerikaniseringarna. Ändå letar man efter de enkla medel som skulle kunna göra filmen än mer svensk. Man tänker tydligen mest på polisens verklighet, men var är förorter, invandrare, IT och EU? Här blir det inte mer än att stad ställs mot röd lantstuga i slutet. Dit leder en funktionsduglig intrig och det är filmens bästa avsnitt.
Larsson får sin hämndchans, men reagerar inte som han tänkt sig. Mikael Persbrandt, som länge riskerat att stagnera i Larssonrollen, har större delen av filmen för sig själv. Plikt, hämndlust, kåranda och individualism sliter i honom, ett klassiskt dilemma för mansporträtt i spänningsfilm. Länge är det hetsighet på ytan men i slutminuterna får Persbrandt överraska med skärpt förmåga att fånga våld, rädsla, övertalningsförmåga och ansvarskänsla i underläge. Det är sevärt. Hade man skildrat förhållandet mellan Larsson och polismördaren (Shanti Roney med sin mysvänliga framtoning är perfekt för rollen) i liknande möten filmen igenom hade det blivit ännu bättre.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!