FILM
Filmstaden
***</span>
En idealistisk kvinnlig advokat blir företagsjurist hos en ytlig, vinstsökande miljardär som förför sinaföretagsjurister.
"Kärlek på jobbet" är en kvick och saltad komedi, glänsande av romantisk stämning i färgmättade bilder av
kameramästaren Laszlo Kovacs. Det handlar om tjusigt folk, egentligen hyggliga och ämnade att gifta sig med varandra. Men de är varandras motsatser; det innebär ömsesidig attraktion med förhinder. Om det skämtas det ungefär som i många andra romantiska komedier, men här i en sarkastisk ton som bryter mot myset i Meg Ryans filmer. Marc Lawrence, som skrivit manus för Sandra Bullock förr, regidebuterar med ännu en film avpassad för hennes rätt oglamorösa blandning av slagfärdighet och clowneri. Hugh Grant avstår än en gång från överklassfånens typ och spelar i stället en världsvan typ, lite vassare men hygglig ändå. Det förstår vi redan i början när han uppmärksammar husans nya frisyr och frågar efter konfekt.
Karln är en mjukis inuti en finanspamp, helt enkelt; och hon behöver lite livsglädje som komplement till sinaidealistiska ideal. Det blir humoristisk friktion mellan ekonomisk hjärna och socialt hjärta, ackompanjerat av ädelschlagers om tvåsamhet. Sämre har det sett ut.
<span class=ing>STAR TREK NEMESIS
Filmstaden
***</span>
Kaptenen på rymdskeppet USS Enterprise möter en makttörstande dubbelgångare till sig själv.
I "Star Trek Nemesis" har man tänkt till ordentligt och gjort den kanske minst dåliga av de tio science fiction-
filmerna om rymdmilitärerna i TV-serien "Star Trek The Next Generation". Politiska intriger, erövringslust, tvåfaldig dubbelgångardramatik, telepati och några bra spänningsmoment driver ännu en berättelse om den mänskliga naturens möjligheter och plikter. Med andra ord en typisk Star Trek-historia, som berättar populärt, klatschigt och aningen djupare än "Star Wars" om livets vara.
I en riktigt bra film hade nog rymdkaptenen, talesman för amerikanska enighets- och fredsideal, lidit av sitt plötsliga möte med en ung klon av sig själv. Så vill man emellertid inte utmana filmseriens stampublik. I stället möter kaptenen med sin vanliga orubblighet sin dubbelgångare. En döende yngling, förkastad av sina skapare, förslavad av sina fiender, en smått lidande figur med identitetsproblem, men också maktgalen. Deras möte säger ungefär att en levande människa är en unik person, med förmåga att motstå sitt sämre jag. Det varken kan eller vill klonen, som så många andra i science fiction är nyfiken på att vara en hel människa. Sensmoralen repeteras i bihandlingen om maskinmänniskan som möter sig själv i tidigare upplaga, omogen men med vilja att bättra sig. Moraliskt medvetande är att vara människa.
Stuart Bairds film är bättre förströelse, snyggt futuristisk, varierad i handlingen; en underhållning om allvarliga saker, ungefär som många västernfilmer förr och polisfilmer nästan alltid.
Så jobbar vi med nyheter