Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Film

MANNEN UTAN MINNE
****
Bio Harlekinen

Kultur och Nöje2002-11-13 00:00
En finsk svetsare kommer till Helsingfors, blir nedklubbad, förlorar minnet, finner kärleken hos en frälsningssoldat i slummen och återfinner sig själv till slut.

Mannen utan minne är en avväpnande dråplig, stillsamt sorgmodig och vacker tragikomedi om utanförskap och gemenskap, i en färgstarkt grotesk och lakonisk stil som Aki Kaurismäki under 20 års filmande här driver till fulländning. Det har han gjort ett par gånger förr, men man kan överraskas över hans förmåga att variera sina berättelser om utslagnas hopp och förtvivlan.

Den här filmen har allt en Kaurismäkifilm ska ha, melankoliska fåordiga män, kärva kvinnor, burleska proletärer, korthuggna repliker, tangovemod och stoisk livssyn. Allt är som vanligt men ändå bättre än det mesta i hans produktion. Varje del har något extra och alla är inspirerat hopfogade.

Mötet mellan svetsaren och frälsningssoldaten bland containerboende proletärer i Helsingfors hamn för lätt tankarna till både fattigpatoset och romantiken i Chaplins stumfilmsfarser och de bittra underdrifterna i Becketts pjäser. Kaurismäkis människor försöker ju liksom de två mästarnas att överleva med värdighet i en grym värld. Svetsaren, sublimt spelad av Markku Peltola, har yrket att falla tillbaka på. Kati Outinen, Kaurismäkis favoritaktris, lättar umbärandena vid soppköket.

Båda förenar de ett levande romantiskt stråk med obändig integritet, och det behövs. Världen är emot dem. En väktare ockrar på svetsaren och frälsismusiken har tappat i attraktionskraft, men längst inne i mörkret finns en sorts nåd.

Det finns som vanligt hos Kaurismäki en rad lyckade enskildheter. Sjukhusscenen t ex som ger filmen drag av uppståndelseberättelse och saga, väktarens oväntade handlande, rockmusikspelande frälsisorkester och jukeboxreparationen som lyckas fast det blir bitar över. Men i huvudsak är det helhetskänslan han gestaltar, blandningen av svärta och skönhet, högt och lågt, som roar och fängslar.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!