Film
24 HOUR PARTY PEOPLE***Bio Harlekinen
"24 Hour Party People" berättar livligt och rörligt, närmast i musicalfilmens anda, om en intelligent ironiker, lokalpatriot och drömmare som skapar musik i tiden, egen framgång och nytt liv åt Manchester efter textilindustrins nedgång. Joy Division, New Order och Happy Mondays hette några band han förde fram och den som minns åren 1976-92, ungefär från Sex Pistols första konsert till raveklubbarnas start, kommer att ha störst utbyte av filmen. Michael Winterbottom regisserar med sin vanliga förmåga att gjuta liv i alla möjliga ämnen utan att fördenskull alltid höja sig över medel.
TV-komikern Steve Coogan spelar Wilson med idealism, stöddighet och självdistans. Han presenteras som en högtflygande drömmare i Ikarosstil och fungerar som presentatör och berättare i efterhand. Ibland kliver han ur ramen och föreläser om vem som är vem och vad som är vad. I grunden motsvarar han alla musikkomediers driftige orkester- eller teaterchef som med små medel lyfter fram nya talanger.
Wilson söker både egen framgång och succé åt alternativ popmusik i punkens och Bowies efterföljd.
Skivbolag och klubbar går bra. Sångaren Shaun Ryder, producenten Hannett, en kreativ kuf spelad av Andy Serkis (Gollums röst i "Sagan om de två tornen") och låtskrivaren Ian Curtis, den unge döde, skildras som drivande i hans närhet. Uppgång följs av fall under inverkan av kriminalitet och droger. Familjelycka och en plats i popens historia blir vad Wilson har kvar av sin medvetna strävan att skapa position åt kreativa gräsrötter.
Musiken skildras i form av TV-bilder av olika årgång. Filmen bryr sig inte om att skildra konsertstämning eller låtskrivande utan fokuserar på affärsverksamhet och annat bakom kulisserna. Mästerfotografen Robby Müller skapar med digitalvideo en sorts fulsnygg, råhyvlad stil i brunsvart som liknar verklighets-TV. Effekten är påträngande i dogme-stil och inte alls nostalgisk. Som skämtpauser fungerar ansvarigt fågeldödande och flygande tefat. På slutet droghallucinerar Wilson om att Gud godkänner hans livsverk och Gud liknar förstås honom själv. Andra inslag bekräftar att det Wilson påstår inte alltid är trovärdigt utan en sorts egotrippad monolog, i rastlös smått kalejdoskopisk stil, som väcker minnen av Scorseses "Casino".
Så jobbar vi med nyheter