Film
GLÄDJENS HUS*****Bio Harlekinen
"Glädjens hus" är en gripande tragedi om heder, falskhet och förlorad kärlek, mättad av tidsfärg i dåtida societetsmåleris stil, och ett mästerverk bland romanfilmatiseringar i kostym. I den snillrike britten Terence Davies regi blir Edith Whartons roman inget omtuggande av textens ytskikt i konventionellt utstyrselvacker form och scenografin inget självändamål. Han har förtätat, diktat om och bildsatt Whartons roman, tragisk som "Anna Karenina" och med ett starkt stråk av sedesatir, till en konstnärligt självständig, rik och oavbrutet fängslande uppsättning av förlagan. Teman av offer och utanförskap betonas som i hans tidigare filmer.
Gillian Anderson, välbekant som hjältinnan i TV-serien "Arkiv X", gör sitt livs roll som Lily Bart, en produkt av den övre medelklassens synsätt. Hon söker sin framtid i ett borgerligt äktenskap men odlar samtidigt vaga frihetsdrömmar. De flor, växtslingor i jugendstil och slutna rum som omger henne varslar om en livskraftig ung människa dömd att stängas inne och förvissna. När hon uppträder som "Sommaren" i en salong är lien riktad mot henne själv. Missade tåg och ödesmättade resor talar om att det är för sent för att leva 1800-talsliv och för tidigt för att bryta upp från konventionerna. Hon lever mellan två generationers givna möjligheter, möter svek och falskhet i den egna klassen och har delvis också sig själv emot sig.
Rollen växer till en av de stora kvinnotragedierna, en madame Bovary, fröken Julie eller Hedda Gabler, en komplex och obalanserad människas undergång i ett drivhus av hycklande egoism och i sin egen naivitet, principfasthet, omutlighet och sociala oförmåga. Hon förlorar en giftasledig advokat, förnedras offentligt i Monte Carlo och vägrar halsstarrigt att spela det sociala spelet.
"Glädjens hus" (titeln är ett citat ur Predikaren) kombinerar borgerlig tragedi med subtilt berättade melodraminslag om spelskulder, utpressning och falska anklagelser. Det öppnar för uttrycksstarkt spel, romantiska stråkar och brett tidsmåleri men filmens kvalitet springer ur att den bryter mot allt detta. Scenografin skildrar ofta en rent klaustrofobisk känsla: salongen som bur. Mozart etc. tillämpas sparsamt.
Det som kunde bli grovmelodram hanteras med underdrift. Dialog och agerande är utformat för att skapa distans till intrigen. Replikerna slår kilar in i samtalen och får oss att tänka över dem. Det motsvarar kommentarerna från en romans allvetande berättare och "Glädjens hus" fulländar på många sätt ett berättande som filmen ärvt av romanen. Men Davies film är rik nog att komplettera ironisk distans med blick för skönhetsupplevelser och möjligheter att identifiera sig med, om än inte alltid hålla med, den missledda Lily som Gillian Anderson spelar med förfinade medel.
Så jobbar vi med nyheter