Film
Jason Biggs får stora kvinnoproblem i bagatellkomedin En djävul till flickvän. FOTO: COLUMBIA
Foto:
****
Bio Harlekinen</B>
I Paris kretsar livsöden kring varandra: en självmordspatient faller för en illegal marockansk diskare, en frustrerad svartkock söker sig själv och möter en amatördragshoware, en bohem har funnit sig själv utan att veta det och hennes nyseparerade väninna, reklamfotografen, finner ny mening i välgörenhetsarbete.
"Våra lyckliga liv" är ironiskt menat och filmen närmast en tragikomedi, fast utan både uppenbar humor och melodramtragik. Snarare har Jacques Maillot lyckats med uppgiften att fånga glädje och sorg mellan människor, som förenas av band och sökande. Det är oavbrutet fängslande, regisserat med lätt hand och fast formgivna parallellhandlingar, i bilder med Dogme-realistisk känsla.
Efterhand närmar sig filmen, bl.a. genom berättandets flödighet och den inspirerade musikanvändningen, liknande drag i "Magnolia", fast utan att släppa förankringen i fransk vardag. Den levandegörs av ett halvdussin begåvade och okända aktörer i en rad spelscener från hem, gator, barer och landsbygd. Ensamhet, förälskelse, självreflektion, uppbrott, disharmoni och otrygghet, dvs. såpans standardinslag, skildras nästan helt utan såpans medvetet överdrivna känslor. Filmen har ett bredare stämningsregister än så, från gräl till underdrift och oftast i någon form av samtal. Varierat bruk av handkamera, tempo och okonstlad dekor gör filmens realism medryckande och omväxlande. Maillot försöker inte pressa förkonstlad regi på det som givs i miljön. I stället finner han lyckade dramatiska bilder i det givna. Vissa av dem skulle kunna hänga på galleri, men de tillåts aldrig överskugga framåtrörelse och rytm.
"Våra lyckliga liv" är genomtänkt, konsekvent, rik; kan erinra om både Jean Renoirs toleranta människosyn och Widerbergs omutliga äkthetskänsla. Den franska vardagsfilmen, världens bästa när den är som bäst, och det är den ofta just nu, har lyckats igen.
<B>EN DJÄVUL TILL FLICKVÄN
****
Filmstaden</B>
En ung äldrevårdares fästmö mobbas och kidnappas av hans två omogna kompisar.
"En djävul till flickvän" är en av årets oväntat roligaste filmer, en fullmatad gapskrattarfars om att hitta sitt livs kärlek och växa ur tonåren. Mängder av hjärtliga gags bygger upp en inspirerad, regeltrogen förvecklingsfars med högt tempo, knassketcher och traditionsenligt slut där alla gifter sig med rätt person.
Jason Biggs ("American Pie") visar ännu en gång komisk talang för rollen som oskyldig romantiker i valet, kvalet och knipa. Ska han välja den farligt tjusiga, strikta psykoterapeuten eller sitt livs romans, som snart ska bli nunna? Hans två knäppa kompisar vill skydda den manliga vänskapen med alla medel och alltihop blir en sorts triangeldrama, fast med fler personer plus kriminell rugbytränare, tyngdlyftande nunnor och popsångaren Neil Diamond som idol och räddande gudagestalt.
Som så många farser, som inte bygger på en utklädd Eddie Murphy och liknande, står och faller underhållningsvärdet med komikernas slapstick och kvicka repliker. Här är det hög kvalitet på den burleska låghumorn med snubbel, plastikkirurgi, gravplundring och Neil Diamond-imitationer. Amanda Peet spelar hatobjekt med avancerade underdrifter. Steve Zahn spelar parodisk skadedjursutrotare och commandosoldat med äkta clownplastik. Jack Black, den ohövlige expediten i "High Fidelity", briljerar som äcklig, harmlös odåga i Svullo- och John Belushi-stil.
Alla är de filmfarsens framtidsnamn. Dennis Dugan som gjort en del Adam Sandler-farser har fått allt att fungera; som en blandning av "Jalla! Jalla!" och "Den där Mary". En begåvat lågkomisk omväxling till alla obegåvat lågkomiska tonårsfarser.
<B>SWORDFISH
**
Filmstaden</B>
En expert på dataintrång jobbar åt en fanatisk terroristbekämpare för att få vårdnaden om sin dotter.
"Swordfish" är en falskt sentimental, mediokert självironisk, cynisk actionthriller om snedvriden patriotism och faderskärlek, i våldsfilmens typiska bilder, som liknar musikvideos och modefoto. Dominic Senas film vill vara kvick som "Pulp Fiction" och effektstark som "Dödligt vapen", men har inte valt stil och avslöjar så desto tydligare tomheten i de överdekorerade och torftiga variationerna på kuppfilmens standardhandling.
John Travolta, en av filmens överkvalificerade aktörer, gör en karismatiskt cynisk övermänniska. Då och då speglar sig filmen i hans föredrag om filmklichéer; en torftig spillra av den spiritualitet som faktiskt fanns i Tarantinos film. Här överskuggas det snabbt av sadism, tråkiga dialoger och den programmerarmystik som är det senaste inslaget i kriminalfilmens gängse intresse för kassaskåpsöppnare och andra expertkompetenser. Det är vulgärt, sekunda och dumt.
<B>KISS OF THE DRAGON
Filmstaden</B>
En omutlig Hongkongpolis bekämpar korrupta Pariskollegor med kampsport och akupunkturnålar.
"Kiss of the Dragon" vill vara en hårdkokt polisthriller, nästan parodiskt fri från självironi, med effektladdade bilder i hipp serietidningsstil där allt är fart och rörelseenergi kring Jet Li, superstjärna i Hongkongfilmen. Men det hårdkokta är bara larviga machoposer, fartrafflet gör producenten Luc Besson bättre "Nikita" och tillsammans med Chris Nahon, sin lydige regidebutant, gör han misstaget att inte bry sig om Jet Lis makalösa akrobatik. Slagsmålen klipps sönder för effektvärden i stället för att bli uppvisningar i hjältens förmåga. Kalkonvarning.
Så jobbar vi med nyheter