Film
KRAMA MIG***Filmstaden
Men Kristina Humle lyckas med att fånga just den här vardagsdramatiken och ge den liv och känsla. Likaså kan hon skildra flyktiga ögonblick av kontakt, harmoni, oro, kaffesnack, folk som inte vill säga sin mening eller bara olika tillfällessamtal eller stämningar. Och dessutom göra det i bilder som är intressanta, vackra och dramatiska men aldrig banalt tjusiga.
Dramatisk nerv, gärna med en underfundig komisk värme, finns det också hela tiden i de många välspelade momenten som bygger upp en bild av en ung flickas vardag i ett brukssamhälle, hennes arbetsdag, hem och kamratkrets. Stockholms city visas som hon ser det, en attraktiv ny miljö; en storstad som erbjuder nya livsspår.
"Krama mig" är nog en av de bästa av de senaste årens filmer om ungdomar som blir vuxna. Den skildrar ungdomar på ett moget sätt, den har bildberättande med nutidsprägel men utan snabbt föråldrad trendighet och den har en äkthet i tonen, och en närhet till miljö och människor, som liknar Bo Widerbergs tidiga filmer. Dessutom fångar den som få andra filmer mycket av Vardagssverige långt från de städer och erfarenheter som representerar Sverige i massmedia.
Kristina Humle har fått gott stöd av Marek Wieser, Michal Leszczylowski och Mats Jönsson, som fotograferat, klippt och producerat med öga för respektive ljus, mörker, färg, miljöer, rytm, tempo och hur resurser och medarbetare bör fördelas för att skapa en bärkraftig helhet. Musiken är också medvetet vald, popmusik kombineras originellt nog med nyskriven musik till "Körkarlen" (1920). Men slutintrycket blir att Kristina Humle är en viljestark berättare som kan ge struktur, stil och dramatiskt liv åt sin filmidé. Med fortsatt rätt material och medarbetare bör hon bli en ny tillgång för svensk film.
Så jobbar vi med nyheter