Film
WINDTALKERS* * *Filmstaden
Nicolas Cage har en av sina bättre roller på senare tid som den stridströtte furiren i Windtalkers. FOTO: TT-SPEKTRA
Foto:
"Windtalkers" är ett smått gripande, i god mening gammaldags heroiskt krigsdrama om heder, lojalitet och uppoffring, berättat med uppfriskande oironisk ton i bilder fulla av grym realism och operasvulstiga gester. Det är, kort sagt, en variant i andra världskrigets miljö av hongkongfilmaren John Woos ständiga motiv: konflikt, vänskap, våld och förlösning mellan män i en värld av våld och särskilda hedersbegrepp.
Nicolas Cage har en av sina bättre roller på senare tid som furiren, stridstrött intill dödslängtan men plikttrogen. Han spelar inte över utan med antydningar, i linje med filmens stil: hårdkokta underdrifter i samtalen, väldiga överdrifter i bataljmåleriet. Plikten som fick furiren att i onödan driva sina män i döden får honom också att ta uppdraget att beskydda en indian, sympatiskt spelad av Adam Beach, som med sitt särpräglade språk är en nyckelperson för radiokommunikationen. Furiren är den trötte veteranen, dessutom avfallen katolik; indianen är den oskyldige, men stolt, fast rotad i sin folktro.
Indianens självrespekt och stridsförmåga gör att djup respekt uppstår mellan dem, och när döden till slut går emellan dem så sker det både oväntat och logiskt. Indianen blir en hjälte, fast heroismen och patriotismen är mindre högljudd än i "We Were Soldiers", och furiren når ro med sig själv. På så sätt är "Windtalkers" klädsamt befriad från larvig machostil och våldsironi personskildringen. Soldatschabloner som den dödsmärkte, den samvetsömme och den rasistiske vänder han också till sin fördel.
Det finns mycket av krigsvåldets obehag i striderna. Rörlig handkamera och snabba klipp förmedlar känslan av hot och desorientering. Amerikanernas eld mot de egna är en absurd poäng. Samtidigt har stridsvyernas alla explosioner och flygplan i söderhavsnatur ett paradoxalt tjusigt drag. All krigsfilm dras med försköningsproblem. I "Windtalkers" är det snarast givet: Woo gillar överdrivna gester, hans filmer är såpor och operor, med skottlossning men utan sång. Moment med en flicka och en eldkastare, en offerhandling och en man i trångmål är sådana scener. I övrigt har han gett filmen en lugnare stil, mer amerikansk än hongkongsk.
En bra film överlag, som visar John Woos breda register.
Så jobbar vi med nyheter