FILM
KANDAHARBio Harlekinen****
Kandahar är ett magistralt berättat drama, om solidaritet, hopp och lidande, fyllt med livsnära bilder som ger filmen drag av vittnesmål om ett krigshärjat land. Man skulle också kunna säga att Mohsen Makhmalbaf, en av Irans främsta filmskapare bredvid Abbas Kiarostami, har gjort en sorts bildningsresa genom Afghanistan.
Åskådaren ser våldet, kvinnoförtrycket, sjukdomen och lidandet i Afghanistan med journalistens ögon.
Hon har en gång flytt sitt land, men återkommer för sin systers skull. Återkomsten blir för hennes del en sorts frivilligt vald ofrihet. Hon ikläder sig burkhan, kvinnans obligatoriska heltäckande klädnad, för att kunna ta sig fram genom landet. Det är en sorts solidaritetshandling: att bli ett med de förtryckta för att befria. Mot detta står den väntade solförmörkelsen, en uppenbar symbol för den talibanska regimens kulturskymning.
Kandahar gör bruk av dokumentärfilmens stil för att nå stark realism; andra scener har en självmedveten formsträng skönhet. Filmens sätt att gå mycket nära det historiska erinrar om 1960-talets brasilianska och argentinska filmer men också om Välkommen till Sarajevo. Den episodiska formen med en resenär som bevittnar ett krig liknar å andra sidan road movies i allmänhet och bland krigsfilmer Apocalypse Now Redux. Flickor utestängs från skolan och tränas i minkunskap, pojkar indoktrineras i islam och krigföring och hjälparbetare delar ut otillräckliga mängder benproteser. De amputerades jakt på proteser som faller i fallskärm från himlen är en bild av hopp med smått surrealistisk effekt.
Den produktive Makhmalbafs tidigare filmer Gabbeh och Lyssnaren kom till Sverige men inte till Norrköping. Kandahar är ett angeläget prov på den iranska filmens konstnärliga mognad och sociala angelägenhetsgrad.
Så jobbar vi med nyheter