FILM
CATCH ME IF YOU CANFilmstaden***
"Catch Me If You Can", Steven Spielbergs melodram, berättar med ett rikt mått humor och lågmäld melankoli, i bilder som får USA att glänsa av optimism och lyckodrömmar, om rollspel, fadersbehov och människojakt. Men att den förföljde blir infångad får vi omedelbart veta, så trots filmens namn är förföljandets spänning inte det viktigaste. Gärningsmannens kompetens som bondfångare utklädd tilllärare, läkare, trafikpilot och åklagare är inte heller bärande i första hand, om än ämnet för en rad sketcher som i fyndig komik, tonsatt med jazz och tidens ädelschlagers, inbjuder oss att beundra hans skicklighet. Han talar i början om på TV vem som fångade honom; därmed anger filmen dess huvudämne, banden mellan kriminell och detektiv, tonårigt skilsmässobarn och frånskild arbetsnarkoman. Frank Abagnale jr, med charmmanér och inre tomhet smidigt spelade av Leonardo DiCaprio, är ännu en av dessa vilsna pojkar Spielberg så ofta skildrar. Som son till en småföretagare och bondfångare exponeras han för den amerikanska framgångsdrömmen; faderns skattekrasch spolierar familjelyckan. Inför valet mellan fadern och modern flyr han ut i ett liv som bedragare, ett barn som föreställer vuxna utan att egentligen vara någon. Återblickar, möten och återkommande frågor binder band mellan dem, mellan då oh nu,i en film som den alltmer förträfflige Spielbergs regi ger ett osökt och klangrent allvar. Det skapar ettengagerande djupliggande mönster.
Bondfångarens möte med en förskjuten juristdotter inleder filmens bästa parti; drömmen om familj och tillhörighet, som genomsyrar helheten, framträder här tragikomiskt tydligt. Likaså i de återkommandejulaftonskontakterna mellan den oärlige livsnjutaren, omgiven av lyx och mättade färger, och den omutlige yrkesmannen i svart, som till slut måste medge sin egen livslögn. Skillnaden mellan dem är att den ene lever lögnen, den andre är medveten om den och gör det rätta.
Det finns ekon mellan dem av "Samhällets olycksbarn", men man behöver inte höra dem för att ha utbyte av Spielbergs finmejslade studie i faderlöshet. Den har skälmkomedins rörlighet och muntra grundton, sevärda enskildheter, som Christopher Walkens porträtt av självömkan, och en uppsjö bevis för Spielbergs förmåga att populärt, mångsidigt och alltmer moget berätta i bilder om människor mitt i tillvarons allt.
Så jobbar vi med nyheter