Film
8 KVINNOR***Bio Harlekinen
8 kvinnor är en satir som i Francois Ozons inspirerade regi driver med borgerskapets hyckleri, dvs. sparkar in dörrar som sparkats in i film det senaste halvseklet, och karikerar kvinnoroller med än större inspiration, vilket ger filmen dess mest brännbara stoff. Det bygger på en bortglömd fransk deckarpjäs, men har mycket mer att göra med amerikansk ädelsåpa och filmmusical. I de filmerna fanns överraskningsfyllda melodram-intriger, överdrivna spelstil, mättade färger och kitschiga dansnummer som Ozon imiterar med egen konstnärlig profil i den avsiktliga förkonstlingens stil och formar till en kvick och välspelad blandning av Dancer in the Dark och Allt om min mamma.
Liksom i Gosford Park är mordgåtan inte avsedd som spännande utan som en förevändning för giftigt roliga bilder av falskheten, egoismen och bitterheten bakom socialt oantastliga fasader. Här är det släkt och tjänstefolk som i en insnöad lantgårds slutna rum provoceras att bekänna färg. Anledning att sticka kniven i pappa hade de alla utom yngsta dottern, som agerar privatspanare i Kalle Blomkvist-stil. Upplösningen är en grym grimas som vittnar om fortsatt stagnation. Åskådaren är den enda som blir riktigt medveten om vad som försiggår och den som vill väl faller på eget grepp.
Dessförinnan har några av Frankrikes främsta aktriser karikerat de kvinnotyper ur såpavärlden och Hollywoodfilmer från 1940-50-talen som är inblandade i det långa grälet. Briljant och minnesvärd är Isabelle Huppert i ett explosivt komiskt porträtt av en ogift tvångsneurotiker i Bette Davis stil. Catherine Deneuve är parant skurk à la Christina Schollin, Fanny Ardant familjens svarta får, Virginie Ledoyen hemligt gravid tonårsdotter och Emmanuelle Béart tvetydig husjungfru. Alla har förtigna band till offret, och som i några romaner av Agatha Christie visar sig alla vara skyldiga.
Samtidigt komplicerar Ozon det hela; förtigna felsteg yppas, men också förtigna sanningar om det egna livet. De senare uttrycks som musiknummer, parodiska i dansstilen men menade att säga giltiga banaliteter om ensamhet och frustration. Sångerna kommer ur den franska pop som inte spelats i Sverige på många år. Danielle Darrieux, som filmat sedan 1930-talet, sjunger den artistiskt främsta texten, en dikt av surrealisten Louis Aragon till Georges Brassens musik. Talad falskhet och sjungen uppriktighet ställs mot varandra i den här filmen, som omsätter en rad förebilder ur filmhistorien till konstnärligt levande ironi och dräpande såpaparodi. Efter Under sanden visar sig Ozon återigen sin mångsidighet som kvinnoskildrare och gisslare av dubbelmoral.
Så jobbar vi med nyheter