Film
THE MEXICAN* * *Filmstaden
"The Mexican" är en oväntat kvick, ganska välgjord thrillerkomedi, i serietidningsstil, om heder, ödets makt och kärlek med förhinder. Man har tänkt sig en det oväntades film, med gangsters på allvar, intrig på skämt, romantisk lyster och människor som plötsligt ska tas på tragiskt allvar; lite "True Romance" utan våldsöverdrifter. Det blev ungefär så spräckligt och kalkylerat överraskande som man ville.
Brad Pitt gör den hygglige skurken, drabbad av lik i lasten, kriminella mexikaner och dubbelspelande kompanjoner, med en komisk frustration som gör filmen minnesvärd. Förvecklingarna är allmängods, men Brad Pitts minimalistiska minspel, clowngestik och underfundiga replikföring är en komisk sevärdhet. Frågan är om inte han har förstått vilken sorts excentriskt spex Gore Verbinski velat göra bättre än regissören själv, som satsar på släpig komik, oväntade ändringar i tonen, drastiska bildvinklar och mättade brända tegelfärger som ska föreställa Mexiko i stark sol, sjasket i byhålorna och öknen.
Ödet spelar ett tvåfaldigt spel i filmen. Lyckad film blir det i legenden om pistolförbannelsen och det olyckliga kärleksparet, en överexponerad stumfilmspastisch i motljus. En parallell illustration till huvudhandlingen, som i road movie-stil, med symboliska trafikljus, rör sig mot Brad Pitts återförening med sambon. Lyckad komik blir det inte så länge Julia Roberts dominerar med ovanligt dåligt farsspel. Rolig komik och lyckad film blir det då kidnapparen, en homosexuell yrkesmördare, och hans gisslan går in i en amatörterapeutisk relation i Woody Allen-stil. Den replikföringen klarar inte Roberts, det är för dubbelbottnat; men James Gandolfini, Tony Soprano själv, briljerar i varenda stavelse.
En charmrulle för den som tröttnat på filmvåld, en skojvariant på Sam Peckinpahs 1970-talsfilmer om lycksökare vid mexikanska gränsen, och ännu ett bra argument för att gå med i Brad Pitts fanclub.
Så jobbar vi med nyheter