Film
Skådespeleriet är ljuspunkten i "Känd från tv". Både Kristian Luuk och Johan Rheborg imponerar. FOTO: FREDRIK HJERLIN/SF
Foto:
**
Bio Harlekinen</B>
En svensk dirigent gifter om sig med en violinist, som får vårda honom i Alzheimers sjukdom.
"En sång för Martin" erbjuder Sven Wollters kanske främsta filmroll, ytligt klanderfritt utfört berättande i Bille Augusts vanliga strama romantiska realism, oerhört ojämnt spel av Viveka Seldahl, några smakfelbedömningar att studsa inför och en tendens att vara så smakfull att all passion och tragik inte får något riktigt levande drag.
Det är Augusts bästa film på flera år, ett praktexempel på den borgerliga dramatik nästan all världens film hade som stapelvara för ett halvsekel sedan och därmed öppen för kritik om otidsenlighet och rigiditet, särskilt från Dogme-dogmatiker.
En nyckelroman om litteraturhistorikern Erik Hjalmar Linders sjukdom ligger bakom filmen som är så långt från verkligheten att den bäst förstås som en melodram om en konstnärs passion, skaparvilja och sönderfall. Modern konsertmusik kommer naturligt in i berättandet men aldrig på ett inspirerat sätt.
Wollter sliter med taktpinne och notpapper men August tar inga gratismöjligheter att låta musik och bild skapa rytm och känsla. Det blir bara planschverk i Jörgen Perssons vanliga mättade gyllenljus, som nu farligt liknar ett manér.
Det finns stora dramatiska poänger i att spela passions- och sjukdomshistorier utan stora känslor. Det kan bli en bakvänd såpa i positiv mening. Lite så var det i "Andarnas hus" men här har August inte funnit levande uttryck, även om enskildheter är rätt tänkta, t.ex. Medelhavsstämningar före och efter sjukdomen. Han borde ha studerat "Kort möte" och "Broarna i Madison County". Nu verkar han bara instängd i sitt eget pedanteri.
Wollter är makalöst bra som både skapande och gravt senil, hjälplös kroniker. Han behärskar fullständigt ett av filmskådespeleriets måsten: att vara med i tanke och blick och fånga stämningen i det, så att kameran fångar det. Han passar perfekt i den film August velat göra; därför är han så bra. Men August är inte rätt för passionsdramatik och då blir det fel. Mest fel blir det för Seldahl, som med sin teaterdramatik faller helt ur ramen. Slutet med psalmläsning på långvården är grovpekoral.
<B>KÄND FRÅN TV
***
Filmstaden</B>
En jagsvag pratshowledare, rädd för relationer, möter en reporter som förälskar sig i honom och låter sig utnyttjas av en skolkamrat för att ge ut en kontroversiell roman.
"Känd från TV" är en vinnande, välspelad, kvickt skriven, snygg och riktigt lyckad tragikomedi om att söka sig själv och sin lycka. Fredrik Lindström väljer liksom i "Vuxna människor" ett Woody Allen-perspektiv på Stockholms unga mediefolk och får med sitt språköra, sin personregi och sin formkänsla blandningen av karaktärshumor, situationskomik och mediesatir att smälta samman till en svensk helhet.
Titeln antyder satir över kändisar och media men perspektivet på hjälten är rätt mycket ett annat. Det rör sig om skillnaden mellan offentlig och privat person. Den hippe TV-mannen med fältherrenamnet Alexander är en vinnare i fråga om pengar, vindslya och tillfälliga förbindelser, men också katastrofalt viljesvag och klenhågad inför känslomässiga bindningar. En riktig Allen-typ, en pratglad romantisk storstadsmänniska som med psykoterapeutisk hjälp söker harmoni och förverkligad lyckodröm. Johan Rheborg är en fullträff i rollen; han har både komiska underdrifter, charm och lyhördhet.
Alexandra Rapaports journalist med dåliga erfarenheter av män har knappast en spelscen efter det första mötet med Alexander. Det är torftigt eftersom hon är en av dem som kallas maskerade hjälpare, de som ska provocera hjälten att finna sig själv. Rollen hade mått bra av samma uppmärksamhet som ges övriga kvinnoroller, inte minst den kändisdyrkande ensamma förortsmodern. Ett mått satir över våra falska känslor av bekantskap med mediakändisar är bitskt infogat.
Intrigen rör med andra ord egentligen inte relationer mellan könen. Främst handlar det om hur Alexander av en gammal bekant låter sig frestas att ge ut dennes bok i sitt eget namn. Kristian Luuk, en Allen-typ han också, gör en stark skådespelardebut som manipulativ streber. Det lätt skruvat karikerade i hans baksluge mystyp är precis vad filmen behöver bredvid Alexander, som bakom allt hippt ju är en sorts Stig-Helmer-typ.
När Alexander ska stå för sin väns kärnfamiljskritiska åsikter börjar komedikarusellen snurra på allvar, i bilder som stramt medvetet blandar kvick dialog och snärtiga bildmontage från kaféer, parker och krogar. Som hos Allen, fast med jazzen utbytt mot technopunk med Robert Johnson and Punchdrunks. Alla fyndiga enskildheter går roande ihop i komedins bästa mainstreamfåra inklusive slutets frierivariation.
Så jobbar vi med nyheter