Film
EXORCISTEN DIRECTOR´S CUTFilmstaden
Ellen Burstyn och Max von Sydow i Exorcisten, som nu kommer i en nyklippt version. FOTO: WARNER
Foto:
"Exorcisten Director´s Cut" innebär nypremiär för en film som med kompromisslöst allvar och berättarteknisk briljans är en av de konstnärligt starkaste amerikanska skräckfilmerna någonsin. William Friedkins studie i ondskans väsen och den kristna trons makt från 1973 är gjord med smått lysande agerande, urstyvt formad dramatik och enkla, effektiva kontraster.
Växlingen mellan dokumentärt och suggestivt, ljus och mörker, tro och vantro, familjefrid och obscena fasor som demonen utsätter offret för bygger med brådmogen stilsäkerhet upp en psykiskt och fysiskt påfrestande stämning av andlig ångest och panik, som dagens skräckfilm aldrig uppnår.
Den viktigaste orsaken till det är att filmen tar seriöst på både det oskyldiga barnets lidande, spökerierna och den unge prästens trostvivel. Friedkin månade om de yttre momenten och gjorde av besatthet och hemsökelser en rad perfektionistiska skräckklimaxer med hög suggestionskraft.
William Peter Blatty, producenten och manusförfattaren, ville fånga trons seger över den kroppslösa ondskan. Filmens nya version, till namnet godkänd av regissören, lägger tyngden där Blatty vill ha den, genom en rad nya moment som visar människans mänsklighet och godhetens närvaro.
Resultatet balanserar Friedkins ungdomliga intresse för skrämselns egenvärde, och för äckeleffekter som var före sin tid, med mogen eftertanke, formuleringsförmåga och ögonblick av lugn; kort sagt dygder från en äldre tradition av välskriven film. Ljudbildens effekter utvecklar ett redan avancerat ljud. Värdet av nya chockbilder kan diskuteras men stör inte intrycket av "Exorcisten" som ett storverk i sin sort.
Liksom "Psycho", "Rosemarys baby" och "The Shining" visar den människans villkor i en modern vardag av gott och ont, med andra ord ett av de ämnen som marginaliserats i en avkristnad filmkonst och ofta tas upp i populärgenrerna. Någon gång kan de närma sig konstverkets högre komplikationsgrad och dit når "Exorcisten", eftersom den avstår från självironier.
Friedkin har i en förfelad regikarriär aldrig lämnat sin seriositet (som bryter mot det okomplicerade och förbarnsligade som kom med "Rocky", "Rambo" och "Stjärnornas krig"), men nådde aldrig högre än här.
Så jobbar vi med nyheter