Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Film

Kultur och Nöje2002-06-04 00:00
<B> UNFAITHFUL
***
Filmstaden</B>

En amerikansk direktörsfru bedrar sin man med en antikvariatsbokhandlare, som maken slår ihjäl.
Unfaithful är en välskriven, oväntat sofistikerad - i god mening - melodram om passion, brott och lögn, i romantikladdat realistiska bilder med kompetent formgivna symbolvärden. Alltsedan 9 1/2 vecka och Farlig förbindelse har Adrian Lyne gjort effektstarka och kvasiprovokativa såpor om begär och tabubrott.
Försöket att filma Lolita lärde honom underdriftens och antydningens konstnärliga värde. Det har färgat av sig på Unfaithful, som väcker goda minnen av Hollywoods halvdöda tradition av relationsdramer för vuxna.
Diane Lane, en underskattad aktris, spelar med skärpa och oinsmickrande mognad en lojal företagarfru och god mor. Mot bättre vetande har hon förbindelse med en ung fransman, levnadsglad kännare av persisk lyrik om vin och ögonblickets glädje. Slumpen och hans förförelsekonst gör sitt till, men mest vill hon själv, halvt uttråkad i tryggheten hos sin make, pansarbilstillverkaren.
Hennes typ är mycket vanlig alltsedan fransmannen Flaubert i sin roman lät Emma Bovarys moraliska brister, dåliga litteratursmak och verklighetsflykt driva henne till otro och arsenik.
Filmskaparna lutar sig mot en av Chabrols många filmer om borgerlighetens diskreta omoral, och visst finns det mycket i filmens ironiska dramatik om lögn, svartsjukemord och hyckleri som liknar de båda fransmännens verk.
Skillnaden är att Lyne är sensualist, med alltmer förfinade medel; han börjar med en romantiserad bild av begärets sundhet, som slutar i bedrägeri för familjelyckans skull och i tragik. Hustrun gör fel och maken (Richard Gere, finstämd som alltid) gör större fel. Den separerade älskaren blir mindre äktenskapsförstörare än offer. Slutbilden går emot amerikansk films moraliserande linje, på ett sätt som moraliserar på rätt sätt.


<B>WE WERE SOLDIERS
*
Filmstaden</B>

År 1965 landar amerikanskt helikopterkavalleri i en vietnamesisk dal. Befälets och manskapets patriotism, kåranda och kompetens prövas hårt av övermäktig motståndare.
"We Were Soldiers" är en ytrealistisk men i djupare mening tvivelaktigt romantisk krigsfilm, med stora inslag av pekoral och självparodi. Dess kompakta nationalism, militarism, religiositet och sårrealism, allt utfört med på sin höjd naiv, konstnärligt bakåtsträvande regi, kan bara vara njutbar för mycket okritiska åskådare.
Mel Gibson som överstelöjtant spelar ännu en av sina karlakarlar med gott hjärta. Av rollens verkliga förebild har man gjort ett förskönat hjälteporträtt av en apolitisk elitsoldat med överlevnadsideal. Normen i filmen är att vara god ledare på slagfältet, patriot och soldatbroderlig; befälet och alla i truppen är så hela tiden och då bortfaller all intressant mänsklig spänning.
Det blir bara tekniskt perfekt bataljmåleri kvar, med starka men monotont utformade upplevelsevärden. Martin Scorsese borde ha gjort filmen, inte Randall Wallace, som skrev "Pearl Harbor".
Filmen visar på sitt enkla vis grundläggande erfarenheter av krig, plikt, lidande och förlust, starkt kända på båda sidor; men manuset är alltför amerikaniserat, politiskt korrekt och förgrovat för att hålla speltiden ut.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!