Film
GANGS OF NEW YORK****Filmstaden
Gangs of New York är en rafflande, mångbottnad, omväxlande men konstnärligt ofärdig melodram om blodshämnd, grupplojalitet, klassklyftor och politisk korruption i den dåvarande småstaden New York under amerikanska inbördeskriget, dvs. samtidigt som familjen Macahan upplever sådant som en mängd västernfilmer skildrat. Martin Scorseses senaste film om New York skildrar staden i en övergångsperiod mellan ligavälde och samhällsbyggnad efter gemensamma regler. Den blandar progressiv social tendens med det avsiktligt färgstarka och grova, i bilder laddade av tidsdoft, våld och trolsk misär, suggererad i en jättelik slumscenografi av Dante Ferretti och i kontrastrikt foto av Michael Ballhaus.
Lokalfärgen liknar dokumentärfoton från tiden, men vad man har velat och med teknisk briljans uppnått, är en skröna som eggar fantasin som Dickens romaner, i bilder som erinrar om såväl filmad Dickens som 1600-talets ljusdunkelmåleri och mycket annat.
Handlingen rör konflikter mellan ättlingar till protestantiska engelska och holländska nybyggare och katoliker nyanlända från svältens Irland.
Grupperna samlas i stora trasgranna ligor med egna lagar. På gator och torg blir det fejd ungefär som i dagens Los Angeles. Hjälten hör till katolikerna. Hans far dödas i ett inledande slagsmål där religiöst hat, rörelseenergi och lemlästning antyds i bilder som snabbt växlar på den ryska revolutionsfilmens och rockvideons manér.
Leonardo DiCaprio fungerar i hjälterollen men Scorsese har inte pressat hans speltalang tillräckligt. Han liknar en Oliver Twist som blivit förhärdad ligist, fast med gott hjärta. Hans inre oro kommer inte fram så som den gör i andra av Scorseses våldsamma män. Han gör inget särskilt ont utan är både romantisk och kamratlig medan han söker läge för att döda faderns mördare, Slaktar-Bill, som är hjältens fadersfigur och i viss mån kärleksrival.
Daniel Day-Lewis briljerar med sin hiskliga skurkkarikatyr, men väcker mest intresse när han tecknar den kriminelle vettvillingens inre drivkrafter. Han är snedvriden patriot och klanledare med föråldrade åsikter om hur människor ska leva.
Hjälten framstår som en modernare människa när han köpslår med demokratiska partiets ledare om stöd. Men politiken är en korrupt valmaskin. Hjälten är dömd att efterleva blodshämndsreglerna och sedan, som en i massan av stadsproletärer, tona bort ur historien. Hans seger föds ur död. Den avslutar en epok och börjar en ny tid.
En tid som också inleds av kommunal korruption, rasism och massaker på medborgare som protesterar mot orättfärdiga inkallelselagar. Mot hjältens seger i det lilla ställer Scorsese den amerikanska demokratins nederlag i det stora. Gängens strid ställs mot kravaller och polisvåld i andlösa bilder som liknar vår tids gatuupplopp. Den här historiska episoden engagerar mer än det torftigt skrivna persondrama som är filmens stora konstnärliga fel. Några eftergifter som finansiärerna dikterat stämmer med filmens stil, andra banaliserar artisteriet i vad som är en intressant men inte betydande film.
Så jobbar vi med nyheter