Film
... och så kom Polly ****Filmstaden
I "...och så kom Polly" häver han i filmens början upp ett grabbigt skratt i ett bröllopstal. Det varar i kanske 0,93 sekunder, och de hundradelarna är tillräckliga för att ens åsikt om filmen ska vända från "shit, det här kan bli småsegt" till "fortsätt, film, bara fortsätt, jag gillar dig redan och det kommer nog att bli riktigt fint mellan oss".
Ben Stiller spelar Reuben, en man som gifter sig och sedan direkt lämnas av sin fru på samma sätt som man ställer ifrån sig sin gratisöl på festen när någon kommer förbi med gratischampagne. ...och så kom Polly, Jennifer Aniston, Reubens gamla skolkompis, och de två inleder en sorts dejtande.
Det låter okomplicerat och är det också. Samtidigt är det, bitvis, fruktansvärt roligt på ett ambitiöst och uppfriskande sätt som närmast kan liknas vid om bröderna Farrelly blivit femton år yngre och skickats på en grundläggande etikettkurs.
Jag ska inte sticka under stol med att jag gillar Ben Stiller. Här kommer hans straight-guy-skådespeleri extremt väl till sin rätt när han paras ihop med dels simpel pinsamhetshumor, gärna av toalettyp, dels Hoffmans groteska überego.
Dessutom innehåller "...och så kom Polly" årets hittills roligaste filmscen. Lita på att episoden där Stiller och Hoffman spelar street basket mot mannen med Nordamerikas hårigaste överkropp kommer att gestaltas på skolgårdar, i fikarum och överallt där grabbar stöter ihop åtminstone ända fram till sommaren.
"...och så kom Polly" håller inte samma höga klass hela tiden. Men det bortser vi ifrån eftersom det roliga är så fantastiskt roligt och Philip Seymour Hoffman är bäst.
<B>Erik Helmerson/TT Spektra</B>
<span class=Ing1>Katten
*
Filmstaden</span>
När hundar snedtrippar på skämda Pedigree pal är detta vad de ser i sina vidrigaste hallucinationer: En gigantisk talande katt på två ben som är Mike Myers.
"Katten" bygger på en bok av den märklige Dr Seuss, mannen bakom Grinchen och en författare vars fantasi ligger på gränsen till det område som brukar ådra sig rättspsykiatriskt intresse. Av hans "The cat in the hat" har blivit en surrealistisk mardröm där det enda som skriker högre än kulissernas pastellfärger är Mike Myers.
Myers, ja. Tänk på att i hans "Austin Powers"-serie är den minst roliga figuren just Austin Powers. Tänk er sedan en Austin Powers med morrhår och en tokrolig hatt. Tänk er slutligen att allting dränks i en vrålande, överspelad hysteri och paketeras som barnfilm.
Det blir inte så mycket värre, va? Till slut vill man faktiskt bara döda katten och få tyst på hans astmatiska, krystade Austin Powers-garv en gång för alla.
<B>Erik Helmerson/TT Spektra</B>
Så jobbar vi med nyheter