Film
***
Filmstaden</B>
En amerikansk läkare som förlorar sin fru tror att hon talar till honom från dödsriket genom dödssjuka, döda och bilder av trollsländor.
"Dragonfly" är en välspelad, stramt sentimental melodram, i romantiskt målade bilder, om sorg och förlorad och återfunnen livstro. Som en variant av "Frihet - den blå filmen" i samma sorgtyngda och sofistikerat ockulta stil som "Sjätte sinnet", och med en studie i manlig frustration och förnekad sorg i centrum.
Kevin Costner gör sin bästa roll på åratal som läkaren, som vägrar sörja sin döda hustru. I stället blir han arrogant arbetsnarkoman, läkaren som mekaniskt arbetande förnuft, en halv människa utan hustruns kärlek till livet. Som biståndsarbetare har hon ungdomens idealism kvar mer än han har och filmen blir en historia om att komma över en förlust för att återfå sin rätta livsoptimism. I stället för Bruce Willis och Richard Geres minimalistiska stil väljer Costner i Tom Shadyacs regi ett känslosvallande utspel, som nog inte setts sedan Rockyfilmerna.
Det blir såpopera för män i ordets bästa mening när läkaren i möten med cancersjuka barn, inför de nyligen döda och hemma tror sig motta tecken på var hustrun är. I nära-döden-situationer, teckningar, spökerier och prylar dyker det upp trollsländor och deras konturer. Hustrun hade ett födelsemärke i samma stil. Hallucinerar den överansträngde läkaren? Är det hans intuition som talar? Finns det spöken?
Alla nyanser spelas igenom innan han far iväg till olycksplatsen i Venezuela och historien når sitt väntade cirkelslut. Fram till dess är det en film av välgjord romantiserad livsåskådning, som talar om vårt behov av metafysiskt livsförsonande. "Sjätte sinnet" har haft gott inflytande på den bättre ockulta melodramen, som både "Mothman" och "Dragonfly" vittnar om.
Båda filmerna knyter insekter, svävande djur, till ett möjligt hinsides i berättelser om män inför döden, var och en med sina poänger i form och innehåll.
<B>COLLATERAL DAMAGE
**
Filmstaden</B>
En amerikansk brandman som förlorar sin familj i ett terrordåd hämnas på en colombiansk terroristledare.
"Collateral Damage" är actionfilm på rutin om skuld och hämnd, inte helt poänglös men onödigt schablonmässig som det mesta Andrew Davis regisserar. Arnold Schwarzenegger spelar med liten framgång en mänskligare övermänniska än vanligt. Han känner skuld för familjens död och måste ta emot hjälp och bli misshandlad flera gånger.
Brandmän är verklighetens hjältar för dagen i USA och det finns en brandsoldatsromantik kring den driftige, omutligt gode Arnold. Den försvinner när han biter öronen av terrorister och utkräver hämnd på sin motpart, en befrielseledare och far till en familj som varit med om samma sak som Arnold. Båda hämnas på sin demoniserade motståndare. Colombianen är givetvis mest ond, både sadist och falsk. CIA ignorerar och bluffar privatpersoner men som god amerikan får Arnold frihetsmedalj. Slutet antyder uppbrott från våldsspiralen.
Dessförinnan är det oinspirerade hjältedåd, trevlig självironi och skönt nog en timme med betoning på spänning. "6th Day" var Arnolds bästa på åratal; den här går att se innan den glöms.
Så jobbar vi med nyheter