Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Film: Verklighetsnära och medkännande

Medkännande, tragikomiskt och ganska verklighetsnära berättar regidebutanten Noah Baumbach om ett gift medelklasspar i New York som separerar, och hur de och de två sönerna tampas med situationen och dess följder.

Kultur och Nöje2006-11-10 06:00
Stefan Andersson
Det är slagfärdigt humoristiskt och dramatiskt förtätat, med repliker, spelstil och miljöer som klippta ur Woody Allens filmer. Det är inte så konstigt, Baumbach har medarbetat i manus till Royal Tenenbaums och andra filmer av Wes Anderson, som ju har god chans att efterträda Allen som sedekomedins stora namn i amerikansk film. Det mänskliga djupet, dialogkonsten, bildberättandet och agerandet i hans film når aldrig de riktigt höga artistiska nivåerna. Det är varken fulländat eller nyskapande, men en sevärd såpopera.
Separationen betyder att alla fyra i familjen får se nya sidor av varandra. Osmickrande kanske men också ärliga.
I alla fall oftast. Fadern har ihop det med en elev och modern med tennistränaren. Det tiger de om. Men det räcker inte med det. Fadern, lärare i litteraturvetenskap, skriver romaner själv, men drabbas av skrivkramp. Dessutom blir hans frus debutroman antagen av fint förlag. Glimtar av konstnärers kreativitets- och rivalitetsproblematik skymtar i samlivsdramat.
Sönerna skakas om när de får lära nytt om föräldrarna. Den äldre börjar också träffa flickor, och svänger sig med fraser ur pappas bordskonversation. Dessutom påstår han sig själv ha skrivit den Pink Floyd-ballad han sjunger på scenen i skolans aula. Lillebror gör ofog på pubertetspojkars vis. Det har tagits upp förr i europeisk film, men sällan så frispråkigt som här i amerikansk.
Filmens namn, bläckfisken och valen, låter gåtfullt men hänvisar till något så enkelt som storebrors ljusa minne av ett muséibesök tillsammans med modern. Det ger en sorts lyckligt slut till den här gedigna filmen. Den för oss nära New Yorks bostäder och gator, ungefär som hos Allen. Fast fotot är råputsat, och bildväxlingarna snabbare, där Allen är storstadsromantisk och dröjande. Och som Allen använder Baumbach sin generations musik, rockmusik, precis som Allen har sin jazz.
Tiden är sent 1980-tal. Den enda poängen med det är nog att Baumbach var ung vuxen då. Nostalgi.
Film
THE SQUID AND THE WHALE
Harlekinen
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje