Film: Småbra om förortsungar
Året är 1974. Jag är sex år och sitter i biosalongen. Bredvid mig sitter min mamma. Hon gråter som om det plötsligt blivit straffskatt på permanentvätska. Jag skäms och tycker hon är blödig. "Rännstensungar". Tjejfilm. Och vem är den tjocke Cornelius-mannen med skägget som alla talar om?
"Förortsungar" är ingen direkt remake av "Rännstensungar", storyn är bitvis helt annorlunda och den har inga konkreta gråtmoment av blomkrukeklass - men hur många filmer har, å andra sidan, det?
Den här gången drivs filmen mer av raseri över hur Sverige år 2006 tar hand om asylsökande i allmänhet och barnen i synnerhet. Den rullstolsbundna Ninni har i "Förortsungar" förvandlats till en flyktingtjej som förlorar sin morfar, den enda trygga punkten i det nya landet. Enter hårdrockar-Gustaf Skarsgård i Cornelis Vreeswijk-rollen: Han är slarvig, han är bohemisk och han kommer aldrig att pappablogga. Men han är allt hon har.
Det finns ett stort mått av betongromantik i "Förortsungar", en sorts DN-mässig medelklassmytologisering av Förorten som man kan reta sig på om man är på det humöret. Men det finns också stor charm och stor glädje mitt i vreden.
Som bihistoria rullas dessutom en liten deckarintrig upp som kunde kallas Kalle Blomkvist-aktig om det inte vore för att Kalle Blomkvist-skurkarna aldrig någonsin utbrast "Vi dödar dig och dina jävla kompisar".
Musiken, för det är en musikal, är hiphop ultra light med skolteatertexter: "Vi är förortsungar, men här i betongen ä-är vi kungar" och i birollerna hittar vi artister som Dogge och Jennifer Brown som båda klarar sig finfint.
Som helhet är "Förortsungar" en film som med passionerat tonfall tar upp stora frågor med en ung publik. Den hade kunnat bli riktigt pinsam. Den blir riktigt småbra.
Film
Förortsungar
Filmstaden
Filmstaden
Så jobbar vi med nyheter