Film-Parfymen mest konstruktion

Grenouille växer upp och går dit näsan pekar. Det ger stora möjligheter till en glimrande karriär - men tyvärr är det mest problem han sniffar upp. Stora problem.
Tysken Tom Tykwer är en av Europas mest intressanta regissörer och skulle någon klara det här är det han. Att filma en roman - Patrick Süskinds närmast sönderälskade "Parfymen" från 1985 - som helt bygger på beskrivningar av lukter är som att måla av ett ljud. Det går, men det kräver att man lyckas bygga grunden för en avancerad och bräcklig överenskommelse med publiken.
Tykwer löser det på två sätt. Han kör sina legitimerade kameraåkningar, den här gången rätt upp i karaktärernas (och därigenom också publikens) näsgångar. Och han låter också kameran gräva sig in i dofternas/stankernas upphov, allt från ruttnande kött till krälande maskar och krypande råttor. Funkar det? Japp, ibland skrynklar din näsa ihop sig som ett höstlöv.
Vad som inte funkar lika bra är det som utmärker handlingen (och som fått Tykwer själv att jämföra filmen med "Taxi driver") - försöken att skapa sympati för djävulen. Hjälten, Grenouille, är trots allt en seriemördare. Förstår man honom? Njaa. Tycker man om honom? Nej. Intrigen är för långsökt, för konstruerad, för att den ska kunna tas på allvar.
Överlag är "Parfymen" en typisk Tom Tykwer som lever mer på sitt utseende än på sitt innehåll. Han gör sin grej, men han gör det bra. Det fula är sällan så fult, det vackra så vackert och det illaluktande så stinkande som i en Tykwerfilm.

Information till våra läsare

Film-Parfymen mest konstruktion

1700-tal. Jean-Baptiste Grenouille föds på "den mest stinkande platsen i kungadömet Frankrike", fiskmarknaden i Paris. Paradoxalt nog är den unge Grenouille utrustad med ett luktsinne som är så övernaturligt utvecklat att det är som en superkraft, han är Luktmannen.