Norrköpings Teaterkompani bjöd in till skådespel, musik och lite mat vid Himmelstalunds Brunnssalong. Konceptet i sig var tilltalande. Man landade i den speciella miljö som brunnssalongen är och kunde med en god bit mat och musikunderhållning förbereda sig mentalt för skådespelet.
Musikunderhållningen bestod av sånger av Vysotskij framförda till gitarr på ett alldeles utmärkt sätt av Martin Öster. Han framförde även några egenkomponerade sånger. Det var vanskligt av honom att uppmana publiken att fortsätta äta och prata medan han underhöll. Han blev tagen på orden vilket innebar att en hel del av textinnehållet tyvärr gick förlorat.
Själva skådespelet bestod av klassiska texter hämtade från Strindbergs "Fröken Julie", Goethes "Faust" och Tjechovs "Måsen". Temat var förförelse och passion.
Föreställningen började dock i en biosalong med en biografvaktmästare och en konfektförsäljerska som kastade lystna blickar på varandra. Passionen började alltså redan där. Snart rullade en svartvit stumfilm på bioduken ackompanjerad av en pianist. Även där utspelade sig ett passionsdrama med Charlie Chaplin i huvudrollen. Filmen återkom med jämna mellanrum och höll därmed ihop föreställningen.
Musiken spelade en stor roll i föreställningen. Urvalet var gjort av konsertpianist Jens Malmsten som även framförde musikstyckena på ett mycket förtjänstfullt sätt.
Rasmus Gisby och Linda Mattsson gestaltade inlevelsefullt kärleksparen från de olika tidsepokerna. Strindbergs Jean gestaltades som undfallande och inte så kraftfull som jag vill ha honom. Goethes text, på rim, kändes ålderstigen och inte särskilt lättillgänglig. Tjechovs text framfördes, enligt mitt tycke, onödigt allvarlig.
Där fanns även en ramhandling, som utspelade sig i nutid, gestaltad av Ingrid Loeld Rasch och Jens Malmsten. Den var svår att få grepp om. Den var fåordig och skapade snarare en lätt förvirring.
Som helhet kändes föreställningen allvarlig, tung och lite tråkig. Den grep inte tag. I varje fall inte i mig. Jag saknade förförelsens och passionens glädje. Men jag kan instämma i att när det gäller kärlek så är skillnaden mellan människor och människor inte så stor.
Vi vandrade hemåt i sommarkvällen och konstaterade att det som verkligen blev bestående hos oss var musiken och det sätt den framfördes på.