Säsongens sista konsert som en inbjudande aperitif inför vad som komma skall under nästa århundrade med SON. Den till hösten tillträdande chefdirigenten Michael Francis verkade varm i kläderna och redan på god fot med orkestern att döma av framförandet av Tjajkovskijs Capriccio Italien. Även under de mest karnevalsyra stämningarna, under full aktivitet utstrålade Francis ett lugn med koreografiskt vackra gester från dirigentpulten. Orkestern excellerade i nyansrikedom från knappt hörbart stråk till fullständiga kaskader av toner. Bleckblåset firade triumfer, och som alltid snyggt fraserat träblås.
Dvoráks konsert för cello i h-moll är i nästan lika hög grad konsert för orkester och SON bekräftade här åter sin soliditet. Efter en aningen svajig inledning spelades med stort självförtroende där musiken fick flöda organiskt och självklart. Ett stort antal fina soli i träblåset, ibland i kammarmusikalisk dialog där solisten får en ackompanjerande funktion, där särskilt klarinetten i Adagiots inledning (och även i Finalen) smälte allt motstånd men även flöjtsoli klingade med stor innerlighet. Solisten Tim Hugh grep sig an uppgiften med allvar i en tolkning som kändes behärskad på gränsen till sval. I extranumret visade han sin briljanta förmåga vad gäller tonbildning i ett abstrakt verk. En mer glödande varm och intensiv stråkklang hördes från kvällens konsertmästare Andrej Power i finalens soli, och om concertare har något med kamp mellan solist och orkester att göra så segrade SON denna gång.
I Musorgskijs verk Tavlor på en utställning, ursprungligen pianosvit som här orkestrerats av Ravel, hämtade kompositören inspiration från minnen som väckts under betraktande av tavlorna. I det mästerliga utförande som SON bjöd visualiseras bilder utifrån den magnifika musiken, och tavlorna som enligt programbladet inte ska ha varit så märkvärdiga hade denna gång inte tillfört något. En högtidlig promenad m mäktigt bleckblås bryts i ett plöstligt utbrott vid den mystiske Gnomus entré, en dvärg eller jordande som haltar fram. Efter trolskt ömsint saxofonsolo ur det gamla slottet fortsätter de disparata rörelserna med solotubans obevekligt tunga hjul, understött av kontrabasar och fagott, ett livs levande ekipage av knarrande vedermöda rör sig långsamt framåt och bleknar bort i fjärran. Torgskvaller och okläckta kycklingars balett pregnant artikulerat. Flera solistiska blåsarröster reser sig ur orkestern, fastän fattigsordinerat klingar trumpeten rikt mot stråkets grötmyndighet. Stora trumman är framme. Musiken skapar verkligen bilder och att verket är omtyckt och ständigt återkommande på repertoaren är inte svårt att förstå. Underhållning på högsta nivå tillgängligt för alla och en festlig avslutning på säsongen.
