Ingen sitter tillräckligt hårt fast i maskineriet. Det är bara vad maskineriet vill få er att tro. Men maskineriet kan fara åt helvete. Det är bara att vägra skyffla runt mer skit i deras fabrik.
Vi är många som redan vägrar det.
Du kan bli en av oss. För så vitt jag vet, eller kan berätta blir vi bara fler och fler. Du kan bli en av flickorna med illegalt nedladdade blandband, en av pojkarna med armband och oknutna kängor, en av alla dom det tycks stråla ifrån, när du möter oss på stan. När du väljer att titta bort eftersom kraften i våra liv, i hela vår uppenbarelse, skrämmer och bländar dig. Det är vi, det!
Vi är äldre nu, vi knyter våra skosnören och ler lite åt alla dem som är som vi var en gång.
När regnet kommer springer vi lite gubblikt till våra hotellrum och låter ungdomarna hångel-huka i sina tält. Vi är nyktra nu, smalare, värdigare, tröttare. Vi sitter dröjande vid träborden och ser rakt in i det förflutna. Vi vilar med ögonen och hjärtat i en tid som vi inte finns. Vi har levt flera liv och vi sorterar dessa liv, viker ihop, sorterar, stänger dörren. Vi väntar och väntar intensivt på att våra drömmar ska slå in. Det är som att siffrorna på våra nummerlappar ändras hela tiden. Det blir aldrig vår tur.
Vi står på perrongen med våra väskor och ser ungdomarna krylla runt våra ben, som spindlar med bergsprängare, som medborgare i ett annat land, som tindrande eldflugor medan sommarmörkret, det där lila och dröjande, spinner sitt nät över hustaken.
Vi är äldre, min vän, men inte för gamla.
På festivaler blir kärleken stryktålig och varje själ en rockstjärna.
Om man lägger örat mot marken, och tro mig, på festivaler är det lätt hänt att man hamnar med örat mot marken, kan man höra livet släpa sig upp för källartrappan.
Små, löftesrika och hasande steg.
Det är så lite tid kvar till regn mot fönsterblecket, till värmeljus och blöta raggsockor på elementen. Det är bara en vecka eller två till gamla brev och dammiga The Cure-plattor på stereon.
Men det är också en evighet dit. Fortfarande finns chansen att få se trollkarlen komma ut ur skuggan, med prinsessan till sist.
Hösten sedan, när den kommer, tänk på att den inte är början på vintern, utan bara fortsättningen på sommaren. Det finns alltså alltid tid för bensprattel och snuskigt hångel i busskön. I dessa tider är det dags att vi tar tillbaka ordet fundamentalist. Det är vi.
Vi är fundamentalistiskt fantastiska.