Fenomenaleh

Hon borde egentligen skrämma bort många potentiella lyssnare och kritiska smakdomare med sitt splittrade uttryck.
Men så kliver hon upp på Hörsalens scen och bevisar exakt varför hon är så folkkär.
Den värme hon utstrålar inför den utsålda salen är enorm. Både sångmässigt, där hon flera gånger tidigare visat sig vara otroligt begåvad, och kontaktmässigt. Hon är både kaxig och blygsam, drar tråkiga skämt som blir roliga, tappar bort sig i texter och reder upp det med trallande. Hela tiden med publiken i ett trollbundet och uppskattande grepp.

Jag kan ha lite svårt för Lalehs ständiga ombytlighet på skiva. Men när hon kliver upp på scenen och presenterar sitt material på ett så genuint sätt är det svårt att inte smälta. Jag tycker fortfarande bättre om hennes rena poplåtar än de bitar där hon tenderar att förlora sig i den svenska vistraditionen, men inför publik faller alla bitar på plats.
Platta visor som ?Han tuggar kex? och ?Storebror? lever upp på ett helt annat sätt.
Men som sagt, det är fortfarande pulserande popdängor som ?Live Tomorrow?, ?Closer? och ?Det är vi som bestämmer? som är allra bäst.
Laleh alternerar mellan gitarr och piano, dansar omkring på den stearinljusbelamrade scenen och tycks trivas alldeles utomordentligt.
Allt medan medlemmarna i hennes band byter instrument fram och tillbaka och gör sitt för att rama in låtarna i den mest sirliga skrud.
Avslutningen när publiken tillslut gått från reserverad till hängivet klappande är sedan magnifik. Medan åskådarna lockas in i stillsamt nynnande sätter bandet ner sina instrument och tackar för sig. Det är vackert och värdigt, precis ett sådant avslut som en artist av Lalehs klass kan lyckas med.

När applådåskorna vägrar avta kommer hon in på scenen igen för att tacka ännu en gång, vilket slutar i ett till synes oplanerat extranummer. Har hon inte gjort det tidigare så vinner hon hela publikens hjärtan just i den stunden. Hon må inte ha det mest konsekventa och vassaste av låtmaterial, men som liveartist vet hon hur hon ska fånga sin publik.
Glädje och genuin tacksamhet inför att få stå där i rampljuset bygger Lalehs framträdande. Och så en förtrollande sångröst, förstås