Feldt ger inte mycket nytt
Kjell-Olof Feldt Min väg till politiken Ekerlids
Kjell-Olof Feldt, har gjort mycket för att göda näringslivet enligt några. Foto: Scanpix
Foto:
En ny bok
I sin bok Välfärdsåren skriver Göran Hägg att Kjell-Olof Feldts "förbittrade och detaljrika" memoarer Alla dessa dagar är den viktigaste källan vad gäller tidens (1982-1990) regeringsarbete "om än knappast sympatisk eller roande läsning".
Nu har Feldt skrivit en bok om tiden dessförinnan, om studentåren, om hur han kom in i politiken, blev rikskändis genom TV, blev statssekreterare och som 33-åring byråchef i finansdepartementet.
Det har blivit en ganska blek bok jämförd med Alla dessa dagar. Här finns en del kuriösa men rätt oviktiga saker. Som nykläckt statsråd fick man inte glömma att börja varje uppläsning med "Ers majestät", då fick man böta till kaffekassan. Inför bensinransoneringen 1973 frågade kung Carl Gustaf om man fick fler ransoneringskort ifall man hade fler bilar. Vi får veta varför Feldt har kissat i kors med president Kekkonen. Roligast i boken är en bilaga där Gunnar Sträng beskriver hur en bra talarstol ska byggas.
Men vem Feldt är och hur hans ideologiska tänkande ser ut är det svårt att få grepp om. Han säger att det var Herbert Söderström som fick honom att tro att man kunde vara socialist utan att vilja störta kapitalismen.
I Aftonbladet tog Feldt 1970 avstånd från Stockholms Arbetarekommuns beslut att kräva förstatligande av bankerna. Han ansåg tidigt att SJ var förlustbringande - och räknade redan då bara i pengar, inte i samhällsnytta. När SAF lanserade begreppet marginalskatt tog Feldt det genast till sig, medan Gunnar Sträng ansåg att något sådant inte existerade.
Feldt bekänner sin tro på marknadsekonomins förmåga att "utan statligt förmynderi" anpassa sig till konsumenternas önskemål. Och han ansåg inte att de folkvalda "alltid visste bäst hur människors liv skulle ordnas". Han låter som SAF men undviker att beskriva SAFs agerande som opinionsbildare när folkhemmet förvandlades till krishemmet.
För att få grepp om Feldts gärning får man gå till andra källor. I boken Höger om! säger Stefan Koch att Feldt hörde till de främsta spridarna av SAFs krisbudskap. För Feldt var det alltid kris. Mikael Nyberg gör det åskådligt i sin bok Kapitalet.se. I kanslihuset arbetade Feldt och hans ekonomer med avregleringar och skattereformer samtidigt som Sture Eskilsson satt på Blasieholmen och ledde bearbetandet av det allmänna medvetandet med SAFs och storföretagens propagandamiljoner.
Feldt försökte förklara för Palme varför regleringarna på kreditmarknaden måste bort. Företagens stora vinster måste ju ta vägen någonstans. Kapitalet behövde frihet.
Partiets förvandling var sedan länge på gång. 1987 skrev Sten Andersson att högeridéer börjat få fotfäste i partiet. Feldt berättar hur Gunnar Sträng redan i 60-talets början införde omsättningsskatt för att kostnaderna för välfärden "inte bara skulle drabba de välbeställda och högavlönade". Sträng övergav Keynes idéer om sysselsättningen. Arbetskraften fick inte låsas fast i den offentliga sektorn utan måste finnas till hands när högkonjunkturen kom.
När man kollar vad som sagts om Kjell-Olof Feldt dominerar de negativa omdömena. Olof Palme tyckte att Feldt drog mer och mer åt höger och skadade partiet, säger Thage G Peterson i sin tjocka memoarbok. Göran Hägg menar i Välfärdsåren att Feldt avlägsnat sig från partiets ekonomiska politik men ville sitta kvar på "den åtråvärda posten" som finansminister.
Stig Malm är helt fördömande: Feldts politik har gött kapitalet på ett sätt som saknar motstycke i modern tid. (Björn Elmbrants bok Så föll den svenska modellen.)
Hårdast var Sven Grassman som i sin bok Från det lydiga landet (Ordfront 1991) kallar Feldt "en arbetarrörelsens quisling, en de rikas medhjälpare".
Men den som söker kan också hitta berömmande ord om Feldt. Hans anhängare betraktade honom som världens bästa finansminister, säger Hans O Sjöström i boken Klassens ljus. Näringslivet gillade Feldts form av socialdemokrati, säger Björn Elmbrant.
När krispaketet med lönestopp, prisstopp och strejkstopp fälldes i riksdagen i februari 1990 blev Feldt så bitter att han avgick.
I depression och sjufaldig arbetslöshet begravdes den svenska modellen, menar Mikael Nyberg i Kapitalet.se. Gyllenhammar tackade Ingvar Carlsson för hans medverkan och Kjell-Olof Feldt fick en konsultplats på Volvo.
För den som vill läsa nutidshistoria finns det gott om material. Feldts nya bok har inte mycket att bidra med.
Så jobbar vi med nyheter