Fascinerande råkapitalist

Daniel Day Lewis gör en välförtjänt Oscarsbelönad praktroll som råkapitalistisk oljeborrare i den senaste av Paul Thomas Andersons brokiga, dramatiska och satiriska filmer om amerikanska livsstilar och yrkesmiljöer. Han är en enveten, enstörig, sluten, flinthård individualist, en äktamerikansk entreprenörstyp full av väloljat säljsnack. Han använder sin fosterson som säljargument och hans människoförakt och girighet är kusligt fascinerande. Ibland visar han oväntad medmänsklighet inför fostersonen och andra, han bidrar till välstånd i nybyggarbyar och i en oväntad scen sörjer han familjegemenskapen som han valde bort för sitt ensamma sökande efter rikedom.Day Lewis förstås med replikföring, gestik och maskeringskonst, rollen är avsiktligt grandios och överdriven, med många stora utspel. Den som ser noga efter kan ändå hitta nyanser, fastän underordnade porträttet av en sorts övermänniska som dominerar filmens alla bilder. De erbjuder karga landskapsvyer lika väl som laddade händelser på oljefält, i kyrkor, barer, stugor eller herrgården där den mångåriga konkurrensen mellan oljeborraren och den unge, hycklande väckelsepredikanten slutar i tragik. Som antyds i filmens namn, en anspelning på Bibelns berättelse om när Nilen fylldes av blod.Oljeborraren söker ensamhet och rikedom, predikanten gemenskap och frälsta själar. Bådas mål är framgång i jordelivet. Deras kamp om den kaliforniska jorden är en tragisk bild av högmod, torftighet och ytlighet, full av verklighetsnära detaljer från 1910-20-talen. Men också en sorts karikatyr av manisk vinningslystnad, fylld av symbolisk dramatik kring förnedring och falskhet, slagsmål, frälsning, och bekännelser, tvillingbröder och fadersuppror, egenföretagande och storföretagande. Som i Magnolia (1999) och Boogie Nights (1997) blandar Anderson realism och färgstark satir. Det har han lärt sig av sin idol Robert Altman.Hans film handlar om girighetens fåfänga och maktmänniskans högmod och ensamhet, i andan från klassiker som Sierra Madres skatt (1948) och Citizen Kane (1941). Ett originellt inslag är den disharmoniska klangmusiken av rockmusikern Jonny Greenwood i gruppen Radiohead. Den ersätter konventionell orkestermusik och tillför ny dramatisk effekt till det som visas. Ungefär detsamma gör musiken av Pärt och Brahms som kombinerats med några av filmens smått mästerligt genomförda, ordlösa dramatiska avsnitt.

Information till våra läsare

Fascinerande råkapitalist