BAKOM STÄNGDA DÖRRAR
Cnema
Regi: François Ozon
I rollerna: Fabrice Luchini, Kristin Scott Thomas, Emmanuelle Seigner, Ernst Umhauer m.fl.
4 klappor
En gymnasielärares entusiastiska intresse för berättarkonsten påverkar hans eget och andras liv på oväntade sätt i det här klart sevärda dramat. Ozon briljerar som ironiker och bildberättare, och visar ännu en gång sin bredd som filmskapare. I och för sig ingen överraskning för den som sett Potiche - en fransk troféfru, Tiden som finns kvar, Under sanden eller någon annan film av Ozon.
Lärarens författarbegåvade nye elev skriver en sorts följetong om sitt umgänge med en klasskamrat och hans familj som har det gott ställt. Snart inser vi att han är ute efter det familjeliv som saknas i hans eget hem. Detta är filmens verkligt fängslande mänskliga drama, som handlar om kompensation, revansch och en dröm om gemenskap. Nya komplikationer uppstår då eleven och läraren försöker påverka den verklighet de skriver om. Åskådaren får alltmer anledning att leta efter var verkligheten slutar och följetongspåhitten börjar.
Som berättartalang är eleven en konstnärstyp, som genom att stå utanför får möjlighet att skarpögt och ironiskt beskriva brister och tillkortakommanden bakom medelklassens villafasad. Lärarens äktenskap beskrivs på liknande sätt. Det är ingen slump att gymnasiet är döpt efter författaren Flaubert, som i Madame Bovary ägnade sitt språkliga mästerskap åt att skildra mänskliga brister och livets trivialitet. Ungefär som eleven gör i sina historier. Filmen ställer två berättare, två äktenskap och motsatsparet liv/berättelse mot varandra. Resultatet blir en ständigt fascinerande, ofta elakt roande blandning av sedesatir och bitsk bild av författares sätt att ganska samvetslöst göra livet till konst, eller åtminstone till fängslande förströelse.
Läraren driver på elevens berättande, uppenbarligen som ersättning för sitt eget misslyckade försök som författare. Han vet mer om berättarkonst än om livet, men saknar skaparförmåga; en rätt löjlig typ, dessutom lite av en risk för sig själv och andra. Fabrice Luchini, fabrikören i Potiche, gör en av sina bästa filmroller som läraren. Kristin Scott Thomas har också en av sina bättre roller, lärarens fru, moralens röst i filmen, den som förstår människor bättre än konst. Läraren och den parodiska moderna konst som hans fru visar i sitt galleri kunde vara hämtade ur någon film av Woody Allen.
Ozon låter som vanligt sin film likna andra filmer, eftersom det inspirerar och roar honom. Tydlig förebild är Pasolinis Teorema (1968) om en änglalik manipulatörs avslöjande besök i borgerligheten. Det anspelas på Woody Allens streberdrama Match Point. Musiken och spänningen i vardagen liknar Hitchcock. Hans film Fönstret åt gården (1954), en annan film om att det finns ett drama i varje bostad, påminns vi om i den smått mästerliga slutbilden.
