SM5DII var hans signum ute i etern. Han gick från morse till mikrofon. Di-da-ditt di-da-ditt eller hur det nu kunde låta från morsenyckelns ihärdiga knackande, kvällar och nätter.
Brorsan och jag låg i samma rum som farsan hade sina radioapparater, sändare, mottagare och allehanda elektriska doningar i. Många är de kvällar jag somnat till det ihärdiga knackandet av morsealfabetets koder som farsan lärt sig för att nå likasinnade ute i den enorma radiorymden. Många är de nätter jag även vaknat av dessa ljud...
Sen tog farsan något nytt certifikat som gjorde honom behörig att prata i en mikrofon för att nå allehanda radioamatörer jorden runt. Men inte var det tjo och tjim som snackades. Nä, strikta regler gjorde att bara prat om respektive radiohemmabyggen fick föras. Nu slank väl ett och annat litet ord om "väder och vind" med mellan Khz, rörstorlekar, "kondningar", spolar, dioder, motstånd och " gu´ vet va´.
Nu gick det ju inte bättre än att farsan tyckte att grabben, d v s undertecknad, borde lära sig denna underbara hobby. Till en början så fick jag sitta och lyssna på utländska radiostationer. Jag rattade mellan Hilversum, Helvetia och allt vad dom hette. Helvetia lät ju spännande men var som dom flesta andra stationer. Tråkigt nog.
Sedemara övergick det till att lyssna på alla dessa radioamatörer som hängde som druvklasar där ute i den ofantliga radiovågsetern. Lite som ett tvång blev det att samla på QSL-kort, d v s ett kort liknande ett vykort, där varje radio-/sändaramatör hade sin status uppdaterad. Så när jag avlyssnat några amatörers entoniga, i mina öron, snack om respektives apparat så skickade jag ett vykort, vanligt (!) och omtalade att jag hört dom i etern och ville gärna mottaga ett QSL-kort från dom. Plikttroget kom dessa QSL-kort nerdimpandes i brevlådan med jämna mellanrum. Dessa sattes in i en pärm och påbörjade en samling som snart försvann in i glömskans värld...
Nu bar det sig inte bättre än att farsan tyckte att räckvidden var lite dålig och därför byggde han en stor antenn med spröt åt alla håll och även försedd med en elektrisk motor som skulle få den att kunna rotera runt sin egen axel och på så vis uppnå ännu större räckvidd och nåbarhet åt alla jordens hörn.
Sagt och gjort.
Antennen var klar och skulle monteras på ett av dom 3-vånings hyreshusens stora friskluftsintag, liknande en skorsten i plåt. Farsan var lite höjdrädd så han monterade ihop allting i takluckan medan jag satt krampaktigt grensle över taknockens kalla tegelpannor. 13 eller knappt 14 år och skitskraj! Detta var alltså det sista jag skulle få se av världen? En utsikt över en innergård i Vällingby? Gårdens alla ungar stod gapade och alla fönster fyllda av gubbar å gummor...
En 3-meters antennstolpe i mitt knä och en farsa som manade mig framåt. " Ta´t försiktigt, sa farsan, så att inga spröt knäcks..."
Antennen kom på plats. Fråga mig inte hur. Det har mitt minne raderat, tack och lov. Men hade morsan varit hemma så vete 17 om antennen hade kommit på plats med min hjälp. Allt detta för att di-da-ditta eller snacka i en mikrofon med likasinnade jorden runt.
Idag går vi nästan alla med en mobiltelefon i fickan för att göra något snarlikt. D v s snacka. Men dagens snack har mer och mer utbrett sig till ett "allmänt anrop" av bla-bla-bla...
Igår morse. Idag sms.