Fars som laddar för länge
Pjäs: The Lying Kind av Anthony Neilson Översättning: Hans Alfredson Regi: Stina Ancker Scenografi: Bengt Gomér Kostym: Ulrika Wedin I rollerna: Gustaf Appelberg, Claës Weinar, Liselott Lindeborg, Kyri Sjöman, Mats Huddén, Bo Höglund, Tuvalisa Rangström Prod: Östgötateatern
Gustaf Appelberg, Claës Weinar, Kyri Sjöman, Bo Höglund och Mats Huddén. De jobbar på och ger mycket att titta på. FOTO: ANDERS KRATZ
Foto:
Det är fars det, och om man tar till uppslagsboken när man ska försöka förklara sin upplevelse är det bäddat för problem.
De uppstår nämligen underhand som The Lying Kind spelas. Men en fullsatt salong med fest- och skrattsugna människor, som vid premiären, ger en viss atmosfär och välviljan från publiken är påtaglig. Och låt oss se till det positiva! De två poliser, bobbies, som är på scenen under hela föreställningen, nästintill tre timmar, gör ett fantastiskt jobb, med kropp och själ, med snabba vältajmade repliker och perfekt plastik. Claës Weinar som konstapel Blunt har sitt kroppsspråk som avslöjar att han också varit dansare, han är en underbar viktigpetter och hare i samma person; Gustaf Appelberg är ännu harigare och balanserar sin godmodighet på gränsen mellan människokärlek och idioti, men han är rolig hela tiden.
Fast det är inte texten. Nog för att det finns många roliga repliker och den röda tråden bär för det mesta, det är bara det att om man drar ut den för långt riskerar den att brista. Det händer ju massor av saker och lustiga personer gör skickligt sina roller, men ibland brister det alltså. Förklaringarna blir för många, för understrukna, för upprepade, för omtuggade.
Ett dödsbud ska lämnas fram, just på julafton, de omtänksamma poliserna vill skona de stackars föräldrarna, det blir missförstånd som föder fler missförstånd och mer om handlingen går inte att avslöja, då förstör man allt för den som vill se pjäsen.
Klart är i alla fall att Anthony Neilson bygger sin pjäs på det här med nödlögner, det som väl är byggsten i alla farser. Han vill dessutom ge en spark i ändan åt den typ av samhällsmedborgare som bildar medborgargarde, här en klart kriminell och överhettad pedofiljägare. Hon spelas av Liselott Lindeborg som gör sin egen pjäs i pjäsen. Hennes roll har ingenting av farsens lätthet eller elegans, inte ett drag av finess. Hon är vulgär och plump, en amazon som styr kommando Pungkross 1 via mobil. Det går inte att tro att rollen, som tar över en stor del av andra akten, är regisserad på det sättet. Grov och direkt pinsam, den enda fingervisning som ges är att rollfiguren en gång blivit skändad i klosterskola. Mådä.
Det äldre paret som ska skonas består av Kyri Sjöman som gör en härlig gammal dam, kalkig så det förslår, men klurig också och med just det där som gör alla osäkra - men nu är hon väl klar? Eller? Hon kan verkligen fyra av en punchline så den sitter! Maken Mats Huddén fattar ingenting, lite orolig och förskrämd, han fyller sin roll med välvillighet. Så går det som det går också.
Bo Höglund har fullt upp med att införa lite helighet i sammanhanget och att hålla sig upprätt, han gör vad han kan av förutsättningarna.
Scenografin är mycket underhållande. Den kan man roa sig med att kolla när snacket går för många varv. Rar vintersnö och julgran hör hit. Lägenheten är fylld med prylar som i många gamla hem, dessutom med rörliga inslag, men återigen - här ska inte allt avslöjas. Bengt Gomér, gästande scenograf, lär ha haft skojigt.
Komikerparet Weinar & Appelberg gör föreställningen värd att besöka, liksom de roliga repliker som det finns så gott av, men ska här skickas med någon rekommendation, då gäller det den väl mogna publiken som Östgötateatern vänder sig till här.
Man kan inte låta bli att fundera på vad som kunde hända om man hade vågat vara tuffare, stryka i texten, förtäta det som ska vara dråpligt.
Den yngre publiken ska nog helst stå över den här gången.
Så jobbar vi med nyheter