Omaka par målar upp den myten - men den tar också död varje mans utopiska samboförhållande, det med den bästa polaren.
Skandiateaterns nya komedi, Omaka par, är den svenska versionen av Neil Simons klassiker The odd couple. Den om Oscar och Felix, två ungkarlar med varsin skilsmässa i ryggsäcken, som med gråten i halsen beslutar sig för att bo tillsammans. Varför vara ensamma på varsitt håll när möjligheten finns att umgås med sin bästa vän 24-7?
Oscars brokiga levnadssätt går dock inte riktigt hand i hand med Felix pedantiska och hypokondriska idéer. När Oscar super på soffan och fimpar på mattan gör Felix mackor med handgjord majonäs och putsar brevinkastet. En kombination som till slut får två livskamrater att gå varandra på nerverna.
Jippi Chopp & Events uppsättning av Omaka par utspelar sig i 2000-talets Norrköping istället för 60-talets New York. Pokerkvällarna med grabbgänget är givetvis med, så även det rappa munhugget. Allt som klassiker har finns där - men man har också valt att krydda komiken med att den faktiskt utspelar sig i Norrköping. Vikbolandet-skämt, målande beskrivningar om hur det egentligen är på Harry?s och så en passning till den desperata stämningen på Palace.
De lokala skämten blandat med den taktfulla, hysteriska och trovärdiga konversationen är underhållande, men jag gapskrattar inte lika mycket som publiken. Kanske är det på grund av att skämten kommer som på volley.
Det går inte att andas mellan ordvitsarna.
Kanske är det för att pjäsen ligger farligt nära en fars. För elementen finns där. Tydligast blir det i de hetlevrade spanjorskorna som Oscar bjuder in till ungkarlslyan, som på grund av Felix framvart med dammvippor och lukta-gott-spray inte alls känns som en ungkarlslya. Att bryta på spanska och ha flamencoklänningar känns knappast som 2000-tal och framförallt känns det inte som Norrköping. Det känns som en fars.
Men Pontus Helander (Felix) och Niclas Angerborn (Oscar) får med sina insatser pjäsens underhållningsvärde att öka. I en mix av kaki och rödrutigt är Helander en perfekt tolkning av manlig fåfänga. Angerborn, i IFK-keps och Hawaiiskjorta, spelar grisarnas gris på ett mycket övertygande sätt. Deras samspel och komiska äkthet måste också hyllas. Så även Johan Moestedt som spelar den veliga pokerpolaren Janne.
Visst tar Omaka par upp den klassiska nidbilden om att äktenskapet är ett levande fängelse som mannen ovilligt har förpassats in i. Och visst känns det lite tjatigt. Men samtidigt finns där en annan sida av myntet. För Oscars och Felix samboliv är långt i från en utopi och kanske är det så att manlig vänskap inte är så fantastisk i praktiken.