Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Fares tar sitt ämne för allvarligt

ZOZO
**
Filmstaden

Libanesen Imad Creidi är ett fynd som Zozo i Josef Fares tredje, och utan konkurrens allvarligaste, film.
Foto: Per-Anders Jörgensen/Memfis

Libanesen Imad Creidi är ett fynd som Zozo i Josef Fares tredje, och utan konkurrens allvarligaste, film. Foto: Per-Anders Jörgensen/Memfis

Foto:

Kultur och Nöje2005-09-03 06:00
Det är en märklig paradox att Josef Fares mest personliga film också är hans mest konventionella. "Jalla! Jalla!" och "Kopps" hade ingen annan regissör i världen kunnat göra. "Zozo", som bygger på Fares egna upplevelser som flykting från Libanon till Sverige, ger däremot ett märkligt intryck av att man sett den förut.
Filmens anslag är mäktigt, en internationell fjäder i hatten för provinsiella filmsverige. Texten säger "Beirut 1987" och i salongen tas vi tillbaka till en sönderfrätt, nerbombad stad av skräck och terror - men också av vardagsglädje och kärlek. Här i gränderna har Zozo och hans kompisar full koll på livet, på vilken gatuförsäljare man ska råna och vems storasyster som är mest ouppnåelig.
Men tragedin inträffar, förstås, och plötsligt är Zozo alldeles ensam. Hans enda hopp står till en flygbiljett och till ett land långt uppe i norr.
Det finns komponenter och scener i "Zozo" som är lysande. Inledningen är redan nämnd, Josefs farfar (Elias Gergi) är fint porträtterad och när Fares mot slutet visar att man kan ta barnet ur kriget men inte kriget ur barnet är det kanske årets starkaste svenska filmscen.
Men som helhet blir känslan att Josef Fares haft för stor respekt för sitt ämne och sin film. Han har belagt sig själv med strypkoppel och valt enkla lösningar på komplicerade problem. Ibland går filmen helt vilse; en sorts kärlekshistoria i mitten ska andas magisk realism men blir mest påklistrad och konstig.
Ett av de bestående minnena av filmen blir i stället Zozos talande kyckling som droppar lakoniska, sköna "Jalla"-kommentarer på arabiska. I sådana scener har Fares sin särprägel, och typiskt nog försvinner kycklingen snabbt ur filmen, som om Fares insett stundens allvar, som om den blivit bortskrämd av någon ur guldbaggejuryn.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!