Fares tar sitt ämne för allvarligt
ZOZO **Filmstaden
Libanesen Imad Creidi är ett fynd som Zozo i Josef Fares tredje, och utan konkurrens allvarligaste, film. Foto: Per-Anders Jörgensen/Memfis
Foto:
Filmens anslag är mäktigt, en internationell fjäder i hatten för provinsiella filmsverige. Texten säger "Beirut 1987" och i salongen tas vi tillbaka till en sönderfrätt, nerbombad stad av skräck och terror - men också av vardagsglädje och kärlek. Här i gränderna har Zozo och hans kompisar full koll på livet, på vilken gatuförsäljare man ska råna och vems storasyster som är mest ouppnåelig.
Men tragedin inträffar, förstås, och plötsligt är Zozo alldeles ensam. Hans enda hopp står till en flygbiljett och till ett land långt uppe i norr.
Det finns komponenter och scener i "Zozo" som är lysande. Inledningen är redan nämnd, Josefs farfar (Elias Gergi) är fint porträtterad och när Fares mot slutet visar att man kan ta barnet ur kriget men inte kriget ur barnet är det kanske årets starkaste svenska filmscen.
Men som helhet blir känslan att Josef Fares haft för stor respekt för sitt ämne och sin film. Han har belagt sig själv med strypkoppel och valt enkla lösningar på komplicerade problem. Ibland går filmen helt vilse; en sorts kärlekshistoria i mitten ska andas magisk realism men blir mest påklistrad och konstig.
Ett av de bestående minnena av filmen blir i stället Zozos talande kyckling som droppar lakoniska, sköna "Jalla"-kommentarer på arabiska. I sådana scener har Fares sin särprägel, och typiskt nog försvinner kycklingen snabbt ur filmen, som om Fares insett stundens allvar, som om den blivit bortskrämd av någon ur guldbaggejuryn.
Så jobbar vi med nyheter