Lite gammalt och hemtamt och lite nytt och ovant samsades i torsdags kväll i De Geerhallen när man åter presenterade ett uruppförande tillika beställningsverk. "Worried Souls" flankerades av Smetana och Dvorak så alla fick sig någonting till livs, oavsett musikalisk läggning. Benjamin Staerns komposition "Worried Souls, konsert för klarinett och orkester" med solisten Karin Dornbusch var en genomarbetad kombination och det märktes att solisten varit med i processen bakom framförandet. Hon gjorde stycket full rättvisa med sin personliga hållning till både instrumenten - ja hon spelade båda klarinett och basklarinett - men även till orkestern som partner.
I Introduktionen tog vi det första steget in i ett skede som vi inte visste mycket om på förhand. Vi mötte olika ljud hos orkester och solist som gick isär, omformulerades och vandrade vidare i mjuka blåmålade klangsjok. När solisten fick full uppbackning av orkesterns klarinett-trio tog det extra fart och värmdes på ytterligare.
Den mer livsbejakande Rhapsody kastades visserligen mellan olika skeden men hittar till slut det förlösande ackordet som gav oss jämnvikten åter. Dornbusch hämtar tonen både från luft och jord, himmel och hav och skulpterar med långa fraser och grundat spel. Här handlade det om fysisk musik i flera dimensioner. Odefinierade ljud från både solist och orkester tog sig underliga vägar genom salongen och fick fantasin att kick-starta. Meditationen avslutades med en minimalistisk kadens, fast jordad i det mänskliga soundet hos klarinetten.
Kvällens inledning med Smetanas lyssnarvänliga Moldau framfördes traditionellt fast en aning baktungt, ja nästan allvarstyngt. Det var visserligen rätt tänkt av dirigenten Solyom men det blev i stället splittrat och jag saknade muskler och en botten att stå på. Stabilare blev det dock efter paus med Dvoráks 8:e symfoni som spelades med rondör och välkommen balans i uttryck och innehåll. Här fick vi befriande musik att flyta omkring i och emellanåt anade jag så fräscha avfraseringar och betoningar att Ravels Bolero skymtade i kulisserna. Finalens coda i fritt fall avslutades med ett vågat accelerando och gav ett fint avslut åt konserten.
